Mycket snack och litet...(!)

 

Minns ni Missoni för Lindex?? Klart ni gör! Hur som helst, I´m still wearing and loving it.

Idag har jag funderat en del på det där med att komma till skott med saker. Hur olika det är mellan oss människor. Jag själv kan vara en sån otrolig trögpropp när det gäller att få tummen ur med små trista vardagssaker, till exempel sånt som att posta ett brev kan i min värld likställas med att bestiga Mount Everest. SÅ. JÄKLA. SVÅRT.

Jag har löst det genom att helt fräckt slinka in min privata post med jobbets utgående - således bär den unge, snygge killen som arbetar i receptionen hos oss helt ovetande även min korrespondens när han traskar iväg för att posta dagens brevskörd. Jag försvarar det med att han ju ändå skulle lägga företagets brev på lådan. Mina åker liksom bara snålskjuts. (Ifall min chef läser det här vill jag poängtera att jag köper egna frimärken. Utom en gång, då använde jag portomaskinen som står i kopieringsrummet men det skäms jag för. Så, nu har jag i alla fall biktat mig).

Anyway, min poäng är att jag har svårt att initiera små grejer. Däremot har stora förändringar, när sådana krävs, aldrig varit särskilt problematiska för mig. Som att byta jobb, byta lägenhet eller flytta till ett annat land. Eller att ta kontakt med människor som intresserar mig men som jag inte känner. Eller att åka på semester ensam till nåt ställe jag aldrig besökt tidigare.

Ofta har det varit så att jag gått en tid och känt att det är något i nuet som jag inte gillar, att något behöver ske. Och när jag säger "gått en tid", då menar jag absolut högst i ett par månader. Max! Sen är det som att hela jag, hela min organism, har laddat upp en enorm mängd energi som gör att jag vidtar handling i en rasande fart. Jag är aldrig så kreativ som just då. Jag har sålt ut hela bohag, styrt upp boenden, pengar, jobb, kontakter eller vad det vara månde utan problem. Flugit kors och tvärs över jordklotet. Fixat och trixat tills jag har vänt upp och ner på det mesta, kastat ut det gamla och hämtat in något nytt. Det är som om jag håller andan under tiden, och först när jag drivit igenom allt kan jag börja andas igen. Men först då.

Jag började jobba utomlands när jag var 16 år (det i sig är en annan historia som vi kan ta vid nåt annat tillfälle!), och jag minns då att många jämnåriga omkring mig tyckte att jag var modig som "bara stack iväg". (Idag när jag är vuxen så kan jag väl visserligen, när jag ser foton på mig själv från den tiden, tänka detsamma. Jag ser så liten ut på dom bilderna, haha!). Men jag minns vad jag tänkte då - att vi hade så olika perspektiv på vad man borde frukta. Mina kompisar var rädda för det okända och otrygga, och kanske för ensamheten. Jag å min sida var livrädd för vardagstristess, stagnation och kanske samhörighet.

Hmm, det blev ett djupt inlägg det här kanske, men jag hoppas ni hänger med mig. Jag tror att det optimala är att finna en balans mellan att värdera tryggheten man har i vardagen, men att samtidigt våga kasta sig över nya möjligheter, att tillåta sig att vara luststyrd ibland.

Även om jag på intet sätt hävdar att man ska leva som jag själv (jag inser att jag nog var lite extrem i unga år) så tycker jag ändå att man generellt kanske håller lite för hårt i det man likställer med trygghet - ett boende, ett jobb, en bil, en plats eller en partner. Även fast man egentligen är trött på det, önskar sig något annat, avundas andra, så vågar man inte riktigt släppa taget. För att man är rädd för det okända, eller rädd för vad folk ska tycka. Eller för att man är rädd för att ångra sig. Jag möter så många människor som bär på så mycket kraft, så mycket potential, men som håller tillbaka sig själva. Av rädsla för något dom knappt kan definiera så hänger dom sig fast vid en trygghet som dom egentligen, lika väl, skulle kunna finna inom sig själva.

Jaja... Dagens uppmaning blir alltså: Mindre snack och mera verkstad! ;)

Nu när jag skrev det så kom jag att tänka på en gammal pojkvän, en italienare som bor i Sverige sen ett antal år. Han bröt så charmigt när han pratade svenska att jag absolut inte hade hjärta att rätta honom. Jag minns när han en gång blev upprörd på en av sina kollegor som inte gjorde många knop. Viftandes med pekfingret framför ansiktet på kollegan (på typiskt medelhavsvis) fnyser han högljutt för att förolämpa den andre: "mycket snack och litet verktyg".

LITET VERKTYG. Själv fick jag bita mig i kinden för att inte brista ut i gapskratt.

Ha det fint mina snygga vänner, see u soon!!