Plötsligt händer det

Ibland överraskar jag mig själv. Som idag, till exempel. I morse vaknade jag runt tjugo över åtta och kände mig relativt redo att kliva upp. Min sambo var klarvaken och låg och berättade om en läskig dröm han hade haft. "Vad är egentligen klockan?" frågade jag efter en stund. "08.25" svarade sambon. "Ja, eller hur" replikerade jag, som ALDRIG tenderar att vakna av mig själv innan klockan tio.

Så något snopen blev jag således när jag kisande mot väckarklockan inser att han talat sanning. Jag kände mig tvungen att ligga kvar ytterligare en halvtimme bara för att (hey, det ÄR söndag!), men sen gick jag ner och åt en lång härlig frukost . 

Jag inser att det finns människor som anser att det är värsta långa sovmorgonen att ligga i sängen till klockan nio en morgon, och som då får anstränga sig för att inte studsa upp av rastlöshet. Grattis till er säger jag bara. I´m not one of you.

Blir jag väckt och tvingad att gå upp så medför det att dom första tre-fyra timmarna är jag mest i ett dreglande, zombieliknande tillstånd. Men eftersom jag idag vaknat av mig själv så blev det en produktiv förmiddag. Efter frukosten fick jag och sambon ett fixarryck och vi for runt med slipmaskin, målarpenslar och fogmassa och finjusterade detaljer i kök och vardagsrum. Det blir så fint så fint!

Senare har vi varit ute i trädgården i det strålande vädret, vi åkte en sväng till ett köpcenter för att uträtta lite nödvändigheter och ÄNDÅ har jag hunnit ligga raklång ovanpå sängen i eftermiddagsljuset med min deckare. Det har onekligen sina fördelar det här med att vakna tidigt. ;)

Min sambo är så rolig förresten. Jag har så kul med honom, det var en stor anledning till att jag föll för honom (utöver att han är så snygg att attraktionen fullkomligt nockade mig den där kvällen på Godot. Detta kommer han tycka är skämmigt att jag skrev, haha). Idag när vi höll på med målningen så pratade vi om en egenskap hos honom som han vill finslipa för att bli ännu bättre på sitt jobb (han är en sån person som alltid sätter upp tydliga mål och sen är sjukt disciplinerad och uthållig när det gäller att uppnå dom). Och eftersom jag jobbar med det jag gör så använder han mig ibland som bollplank eller coach.

"Finns det någon i din omgivning som har den egenskapen?" frågar jag min sambo medan jag står och balanserar uppe på stegen med en pensel i handen, "någon du kan ha som förebild, någon du skulle vilja vara som?". Det uppstår en stunds tystnad innan svaret kommer, gravallvarligt:
"Jag skulle vilja vara som Batman"

Sen spricker han upp i ett asgarv, som snabbt smittar av sig. Det här är en sån där sak som inte alls blir rolig när man ska återge den, det är jag fullt medveten om, men den illustrerar ändå min man ganska bra. Otroligt seriös och karaktärsfast, men samtidigt en klassisk spjuver som när som helst byter från allvar till skämt. Man har aldrig tråkigt med en sån person vid sin sida.

(Herregud, jag skrev spjuver - hur gammal är jag egentligen, 72?? Min sambo säger ibland att mitt språk är föråldrat "älskling, det är ingen som använder ordet "månne" längre - finns det några äpplen kvar månne? Folk säger inte så". Säger han åt mig. Jag brukar inte bry mig, men denna gång hörde jag det själv. Spjuver. Jesus).

Nåväl mina vänner - jag hoppas att ni har haft en alldeles lysande helg! Imorgon ska jag ge er tips på världens enklaste men kanske godaste sallad som jag svängde ihop till lunch idag. Sen ska jag berätta om det dramatiska som skett i vår kommun som medför att vi inte får dricka kranvatten förrän tidigast tisdag, om ens då - vilken makaber historia, jag säger då det...

Så snart ses vi igen, håll i hatten så länge, kramar!!