När håret blir huvudsaken.

Imorgon, äntligen, ska jag till frisören och fixa till håret. Underbart ska det bli. Endast andra blekta blondisar vet hur det funkar, hur utväxten bara från en dag till en annan blir totally too much. Och hur fantastiskt fräsch man känner sig efter att man fått lite ny färg i håret.

Egentligen är det fånigt att jag hypar mitt frisörbesök på detta vis, eftersom att oftast noterar absolut ingen annan än jag själv att jag varit där. Det är ju liksom inte så att jag gör något häpnadsväckande spännande med håret, nej, jag är konservativt tråkig och kör samma långa raka hår med lite ljustonade slingor i varje gång. 

En gång för ett par år sedan hade jag gjort håret lite mörkare än vad jag brukar. En manlig kollega lutade sig över mitt skrivbord och granskade mig under tystnad. "Har du mörkare hår nu?" frågade han till slut. "Jomenjavisst, det har jag!" utbrast jag med ett smajl, smickrad över att han observerat förändringen. "Det var bättre förut", sa han kort och lommade iväg.

Så mycket för den brunetten, alltså. 

Egentligen är jag ingen fegis när det gäller förändringar. Jag har haft alla möjliga frisyrer genom livet - page, stubb, krulligt långt, krulligt kort, brunt, rött, platinablont och nästan svart. Men jag har liksom landat i att jag trivs bäst med det här. Det är jag.

Jag hade inte mycket frihet att bestämma hur mitt hår skulle se ut när jag växte upp, det gjorde mamma. Långt hår tyckte hon såg ovårdat ut, så jag mer eller mindre tvångsklipptes i olika pottliknande varianter. Storögt tittade jag på tjejerna i klassen som hade böljande svall, minns ni förresten (ni som kommer ihåg 80-talet) när man skulle klippa sitt långa hår i ett V där bak på ryggen? Ååh vad jag önskade mig det, min bästis Maria hade håret så och jag hade fått löfte om att jag skulle få klippa mig likadant. Jag minns hur glad jag var när jag klev in på salongen med mamma, och hur förvirrad och besviken jag var när jag 45 minuter senare klev ut med samma pottfrisyr som alltid.

Vet inte varför jag inte dragit ner klänningen på dessa bilder, den sitter ju alldeles korvigt runt midjan! Men försök att strunta i det och spana in frippan istället - just nu älskar jag snedtofs, och gärna med en blomma i nacken som lite extra piff! :)

Vi ska inte ens gå in på hur jag såg ut när HEMANENTEN gjorde sin entré i de svenska folkhemmet. Minns ni den?? Hempermanenten - det moderna tortyrredskapet. Var det nåt min mor älskade när det gällde hår så var det volym. Volym på höjden, för att uttrycka mig mer precist. Hemanenten möjliggjorde detta, och jag gick flera år med ett imponerande fluff ovanpå huvudet. Dock aldrig tillräckligt långt för att ens nudda axlarna, gud förbjude.

Sen hade vi den där perioden när håret skulle klippas stubbat kort och resas rakt upp i riktning mot taket med hjälp av frisyrgelé. En liten kort råttsvans skulle lämnas i nacken som en påminnelse om att man en gång i tiden haft hår. Detta var en alldeles förträfflig frisyr för mig ansåg mamma, för jag hade ju en sån särdeles vacker huvudform. Jag skulle vara stolt över den, "det är inte många som kan bära upp stubb!" påstod hon uppmuntrande. Nähäpp, tänkte jag. Eller så är det inte särskilt många som VILL bära upp en stubb. 

Så kanske, när man blickar bakåt, är min numera ganska rigida inställning till alltför radikala förändringar på hårfronten fullkomligt förståelig. Möjligen lider jag nu av posttraumatisk hårstress. Tack mamma.

Jag vet också att jag inte var det enda offret. När jag försvann hemifrån så förflyttades hennes experimenterande över på pappa. "Det är snyggt med lockigt hår på karlar" hävdade hon bestämt, "alla fransmän har naturligt lockigt hår!". Be mig inte att förklara logiken i detta uttalande, eller hur hon tänkte att det skulle övertyga min svenske far om att en hempermanent var det enda rätta.

Emellertid var det inte så att min far behövde bli övertygad. Låt oss bara sammanfatta det med att min mor var den dominanta parten i den relationen, hempermanenten hamnade således ändå på hans huvud. 

Kort därefter ringer min mobiltelefon, jag minns att jag befann mig på stranden i San Agustín just då. Det är mamma som ringer. Följande konversation äger rum:

- Nu får du prata med din far. Han har inte gått till jobbet på snart fyra dagar!

- Va?! Vad är det som har hänt??

- Äsch, han bara larvar sig. Han tycker att håret blev för krulligt och nu skäms han för att gå ut.

(Lång paus fylld av min tystnad och mammas upphetsade, lite irriterade andhämtning. Mamma blir den som bryter den först. Förstås.)

- Säg något till honom, säg åt honom att gå till arbetet!

- Men... hur ser han ut? Är det... för krulligt...?

(Nu är det mamma som blir tyst, men jag kan höra att hon funderar.)

- Neeej... Det ser inte alls... konstigt ut. 

(Hon är nu svävande på rösten, för att sen, till min förskräckelse, börja fnissa.)

- Han ser lite ut som han i filmen... du vet... Kunta Kinte...

Okej, jag stoppar här, för vid det laget hade mamma börjat skratta smått hysteriskt. Jag vill poängtera för tydlighetens skull att Kunta Kinte klädde alldeles utmärkt i sin - märk väl - naturliga afrofrisyr. Min far, den typiske medelålders cendréfärgade svensken med glasögon och ett jobb som informationsdirektör, hade bara inte riktigt ambitionen att efterlikna just honom.

Så lite summerande kan vi konstatera att:

1) jag är väldigt glad över att ha en frisörtid imorgon

2) jag kommer att känna mig så fräsch när jag har varit där

3) ni kommer knappast märka någon skillnad

...PRECIS som jag vill ha det! ;)

Godkväll mina darlings!! <3

Pseudo-hunger och lite fashion på det.

Vi kan ju inte avsluta dagen med ett inlägg som till mer än häften handlade om bajs. Därför lägger jag upp lite poseiga bilder på en officeoutfit jag bar en dag i förra veckan, så får vi lite annat att tänka på. Herregud, detta ska ju, after all, vara en blogg om FLÄRDIGHET. Inte om... bajs i dricksvattnet.

Fniss. Förlåt.

Klänning är nog mitt favoritplagg, man känner sig alltid dressad och fin i en klänning, håller ni inte med? Sen är dom så lätta att klä upp eller ner, allt beroende på vad man väljer att ha till. På jobbet blir det nästan uteslutande klänning ihop med en kavaj (jag är ett kavajfreak av rang, mina vänner) eller med en liten boucléjacka, alternativt, i undantagsfall, med en kofta.

Sen en positiv sak med att bo i ett land som Sverige (känner att jag måste komma med lite sån input också med tanke på hur mycket jag hyllar alla länder nere på kontinenten jämt och ständigt! För att väga upp liksom) är ju att vi har strumbyxeväder mesta delen av året. Älskar strumpbyxor!! Nylonstrumpor gör benen vackra, och jag gillar att det finns så många olika strukturer, tjocklekar, färger och mönster att välja mellan.

Ja ni, som vanligt nattugglar jag och nu när jag precis känner mig lite lagom pömsig och redo för sängen, inser jag att jag är hungrig. Eller så är det så att min hjärna snabbt registrerade att det fanns lite dipp kvar i en skål i kylen. Och att det, kombinerat med vetskapen om att påsen med dillchips från fredagens filmkväll inte är uppäten, helt enkelt resulterar i en knorrande mage. Hmm. What to do, what to do...

Hasta mañana amigos!

A crappy story...

Hello mina vänner,

Nu sitter jag här och gnager på en pingvinstång, för idag fick jag så skojiga nyheter att jag direkt la hälsovecka-planerna åt sidan då jag instinktivt kände att detta är en  DFG! Det vill säga en Dag För Godis. Senare ska jag dela roligheterna med er, det lovar jag!

Något som anses som mindre skojigt just nu är det faktum att man inte får dricka av kranvattnet i vår kommun. Jag förstår mycket väl att det här egentligen är allvarliga grejer, inte sånt man ska fnissa åt. Ändå kan jag inte låta bli. Skrattet kittlar i halsen och vill inte försvinna, och det triggas bara ännu mer av mina kollegors allvarliga miner när dom sitter runt bordet i lunchrummet på jobbet och diskuterar huruvida man vågar använda kaffeautomaten eller inte.

Vad som hänt? Den korta storyn? Vi har bajs i vårt dricksvatten. Och nej, det rör sig inte om något avancerat systemfel någonstans, ingen felkoppling eller dylikt. Nej mina damer och herrar, man har placerat en restaurang i vattentornet i denna stad (där en mycket god lunch serveras förövrigt), och där har det på en av gästtoaletterna uppstått en läcka som medfört att det så sakteliga har trängt ner avskrädesvatten genom golvlagren och som sedemera på något vis har droppat ner i vårt dricksvatten.

 Någon mer än jag måste väl se det komiska i detta? Vad är oddsen, menar jag?? 

I söndags fick jag ett varningsmeddelande som kommunen skickade ut till alla mobiltelefoner i trakten. Där delgavs ingen annan information än att kranvattnet kunde vara förorenat och att man därför avrådde alla från att dricka det tills vidare. Jag sa då till min sambo att det där behövde vi inte bry oss om, det var säkert lite för mycket klor eller kalk eller något annat som inte var så farligt (har man som jag bott i Etiopien under en period i barndomen så har man lärt sig att folk överlever med betydligt färre kvalitetskrav på vatten än vad vi har här i Sverige). 

Så jag sa lite kaxigt att det enda som kanske skulle vara liiite otrevligt, det vore väl om det var bajs i vattnet. Men DET kan det ju inte vara, sa jag. Tji fick jag på den minsann.

...och från bajs så byter vi nu helt okrystat ämne till - tadaa - dagens salladstips! :) Jag lovade ju igår att ge er receptet till en mycket enkel men smarrig sallad, om man nu kan kalla det för recept när det gäller en sallad. Detta är min egen tolkning av Ensalada Tricolore, som egentligen görs med taleggio-ost och ursprungligen inte innehåller vare sig nötter eller honung. Men som sagt, min inspiration kommer från Tricolore-salladen, som ju betyder ungefär "trefärgad sallad".
So, here it goes:

Glamour-Psykologens Ensalada Tricolore

Du behöver (mängd anpassas efter hur många ni är som ska äta):

Avocado

Tomater

Getost (ett tips är denna från Président, den är härligt krämig och så smidigt uppskuren redan)

Flingsalt

Lite örtkrydda, örtsalt eller annan passande salladskrydda

Valnötter

Akacia honung

Trixet med denna sallad är egentligen den snitsiga uppläggningen, den gör att det känns lite mer elegant än en vanlig "rör-ihop-sallad". Och elegans gillar vi ju, eller hur mina flärdiga vänner?! ;)

Skiva tomaterna och skär upp avocadon som på bilden. Sen lägger du dom på ett vackert fat, och toppar varje tomatskiva med en bit getost. Krydda med flingsalt och lite örtkrydda, krossa valnötterna i handen och strössla över. Avslutningsvis ringlar du på akaciahonungen lite stiligt sådär.

Snyggt, nyttigt och megasimpelt - kan det blir bättre?! Enjoy.

Vi ses om en stund people!!

Plötsligt händer det

Ibland överraskar jag mig själv. Som idag, till exempel. I morse vaknade jag runt tjugo över åtta och kände mig relativt redo att kliva upp. Min sambo var klarvaken och låg och berättade om en läskig dröm han hade haft. "Vad är egentligen klockan?" frågade jag efter en stund. "08.25" svarade sambon. "Ja, eller hur" replikerade jag, som ALDRIG tenderar att vakna av mig själv innan klockan tio.

Så något snopen blev jag således när jag kisande mot väckarklockan inser att han talat sanning. Jag kände mig tvungen att ligga kvar ytterligare en halvtimme bara för att (hey, det ÄR söndag!), men sen gick jag ner och åt en lång härlig frukost . 

Jag inser att det finns människor som anser att det är värsta långa sovmorgonen att ligga i sängen till klockan nio en morgon, och som då får anstränga sig för att inte studsa upp av rastlöshet. Grattis till er säger jag bara. I´m not one of you.

Blir jag väckt och tvingad att gå upp så medför det att dom första tre-fyra timmarna är jag mest i ett dreglande, zombieliknande tillstånd. Men eftersom jag idag vaknat av mig själv så blev det en produktiv förmiddag. Efter frukosten fick jag och sambon ett fixarryck och vi for runt med slipmaskin, målarpenslar och fogmassa och finjusterade detaljer i kök och vardagsrum. Det blir så fint så fint!

Senare har vi varit ute i trädgården i det strålande vädret, vi åkte en sväng till ett köpcenter för att uträtta lite nödvändigheter och ÄNDÅ har jag hunnit ligga raklång ovanpå sängen i eftermiddagsljuset med min deckare. Det har onekligen sina fördelar det här med att vakna tidigt. ;)

Min sambo är så rolig förresten. Jag har så kul med honom, det var en stor anledning till att jag föll för honom (utöver att han är så snygg att attraktionen fullkomligt nockade mig den där kvällen på Godot. Detta kommer han tycka är skämmigt att jag skrev, haha). Idag när vi höll på med målningen så pratade vi om en egenskap hos honom som han vill finslipa för att bli ännu bättre på sitt jobb (han är en sån person som alltid sätter upp tydliga mål och sen är sjukt disciplinerad och uthållig när det gäller att uppnå dom). Och eftersom jag jobbar med det jag gör så använder han mig ibland som bollplank eller coach.

"Finns det någon i din omgivning som har den egenskapen?" frågar jag min sambo medan jag står och balanserar uppe på stegen med en pensel i handen, "någon du kan ha som förebild, någon du skulle vilja vara som?". Det uppstår en stunds tystnad innan svaret kommer, gravallvarligt:
"Jag skulle vilja vara som Batman"

Sen spricker han upp i ett asgarv, som snabbt smittar av sig. Det här är en sån där sak som inte alls blir rolig när man ska återge den, det är jag fullt medveten om, men den illustrerar ändå min man ganska bra. Otroligt seriös och karaktärsfast, men samtidigt en klassisk spjuver som när som helst byter från allvar till skämt. Man har aldrig tråkigt med en sån person vid sin sida.

(Herregud, jag skrev spjuver - hur gammal är jag egentligen, 72?? Min sambo säger ibland att mitt språk är föråldrat "älskling, det är ingen som använder ordet "månne" längre - finns det några äpplen kvar månne? Folk säger inte så". Säger han åt mig. Jag brukar inte bry mig, men denna gång hörde jag det själv. Spjuver. Jesus).

Nåväl mina vänner - jag hoppas att ni har haft en alldeles lysande helg! Imorgon ska jag ge er tips på världens enklaste men kanske godaste sallad som jag svängde ihop till lunch idag. Sen ska jag berätta om det dramatiska som skett i vår kommun som medför att vi inte får dricka kranvatten förrän tidigast tisdag, om ens då - vilken makaber historia, jag säger då det...

Så snart ses vi igen, håll i hatten så länge, kramar!!

Det finns gott om dåligt väder...

Vilken dag hörrni!! Strömavbrott nästan hela dagen - vilket innebar kriiis för denna blogg! Då vi ännu inte har alla teknikaliteter färdigkopplade i huset så använder vi just nu mobilerna för att komma ut på nätet. Och vad gör man då när man sitter med en urladdad mobil, strömavbrott och är bloggsugen...? Tja. Man väntar. Sådär tålmodigt som man bara gör ute på landet.

Själv väntade jag dessutom sängliggandes med en ispåse på ansiktet. När jag har haft en sån där sårbildningshistoria i ögat så tar det oftast några dagar att läka ut, och för att mildra smärtan så är det rätt så skönt att kyla det med is. Och eftersom det ändå var strömavbrott över princip hela stan så kunde jag ju ligga där med gott samvete. :)

Sedan blev det plötsligt stressigt, vi skulle iväg på en middag som vi inte visste ifall den skulle bli av förrän alldeles innan (värdparet meddelade nämligen att dom inte ämnade ens försöka laga till nåt om inte strömmen kom tillbaks...).

Men kom tillbaka gjorde den, och glad i hågen trippade jag iväg zickzackandes mellan vattenpölar och lervälling. Lite dåligt vägunderlag har aldrig stoppat mig från att ha höga klackar. Jag har skrivit om det gamla talesättet ni vet - numera lyder det "det finns gott om dåligt väder, dock ingen anledning till fula kläder". ;)

Efter väldans god mat, drinkar, bubbel och världens smarrigaste efterrätt (en fullkomligt ljuvlig, salig tårtröra av maräng, hallon och grädde - enkelhet när den är som bäst) så sitter jag nu i sängen med datorn i knät och mannen halvsovandes bredvid mig. Han ser så varm och gosig ut att jag plötsligt blir mer sugen på honom än på att skriva, så jag tror jag avslutar här för idag. 

Ville ju bara titta in till er och säga hej, och förklara min bortavaro. Men imorgon ses vi igen. Då kanske jag kan visa er Emmastolarna som jag hämtade igår, om ni vill?!

Puss å suss gott alla finingar där ute! <3

Mitt eget Dolce Vita

Vet ni vad jag har?
En alldeles egen fontän. Visserligen liten, sprucken och smutsig - men ändå. En FONTÄN.
Den är från förra sekelskiftet då vårt hus byggdes, och av dom små vattensprutande grodorna i kalksten som suttit placerade utmed dess kanter är enbart små rester kvar. Men ändå, som sagt - det är något magiskt med den där lilla fontänen. Den viskar hemligheter från en svunnen tid, då trädgården var arkitektanlagd och varje liten bärbuske, varje fruktträd fanns utritade på en karta (vi har hittat den där gamla trädgårdsritningen inne i huset, by the way - så spännande!). 

Jag hoppas sååå att fontänen går att restaurera och återställa i sitt ursprungliga skick. Den är placerad i en liten sluttning utanför min och sambons sovrumsfönster, och redan nu är det något speciellt med att blicka ut över den om morgnarna. 

Ser ni den där borta bakom spröjsen? Det är ju inte Fontana di Trevi precis, men jag ser ändock potentialen till att kunna leka Anita Ekberg i min egenregisserade La Dolce Vita i den... ;)

Idag är det fredag, jag har handlat och preppat för en riktig myshelg inomhus för här har det börjat blåsa upp till storm låter det som... Alldeles strax ska jag dock bege mig iväg för att hämta två riktigt fina Emma-fåtöljer som jag har köpt. Ser så mycket fram emot att få hem dom!

See u later mina vänner!

Pain in the ass, sorry, EYE-day

Idag är en sån där pain-in-the-eye-dag tyvärr. Men det har funkat ganska bra ändå, man får göra den till det bästa som går - det ska mycket till för att jag ska boka av uppdrag eller patienter. Men det blir lätt lite komiskt ibland, när mina ögon börjar rinna sådär okontrollerat. "Nog för att din historia är sorglig", kan jag behöva säga till min patient, "men det är faktiskt inte så att jag sitter här och gråter!". Sen garvar vi lite åt det, åt den gråtande psykologen. Och sen är det överspelat, sen kan vi koncentrera oss på det som är viktigt igen. 

Idag hade jag ett möte ute på ett företag där jag ska hålla ett antal utbildningar, något jag gör ganska frekvent i mitt jobb. När man kommer ut sådär så blir det ofta så att jag visas in i det största och mest representativa mötes- eller konferensrum företaget har att tillgå. Mycket trevligt, naturligtvis. Men - det innebär nästan alltid utan undantag även det LJUSASTE rummet. Det med störst fönster och bäst belysning. Aj aj aj.

Nuförtiden är jag såpass trygg i mig själv att jag direkt går och släcker taklamporna, drar för gardinen om det finns nån sån och sen, lite snabbt, förklarar läget för alla närvarande. Att jag har en vampyrsjukdom som gör att jag brinner upp och blir till aska i ljuset. Ungefär. ;)

Så sammanfattningsvis kan vi konstatera att det blivit solglasögon varje möjlig sekund. Och i kategorin "möjlig" så ingår inte mina möten eller mina patientsamtal - jag har faktiskt testat det någon gång när det var riktigt krisigt, men det funkar inte. Ögonkontakten är så viktig, vi kommunicerar ju så mycket via vår blick. Och utöver det så kände jag mig som ett sånt fruktansvärt ufo att det blev omöjligt för mig att tänka på nåt annat. Det kan nog ha varit den största anledningen till min slutsats att det inte går, nu när jag tänker efter. :)

I övrigt kan jag berätta två saker idag - dels att jag verkligen inser att jag har behov av den frisörtid jag har inbokad nästa vecka, för hello utväxt liksom. Vet inte riktigt vad jag ska satsa på för färg, jag säger varje gång att jag vill ha GULDfärgat hår men jag tycker inte riktigt att vi får till det. Och när min gulliga frisörska ber mig visa bilder på vad jag menar så kan jag inte riktigt det. Jag har färgen i huvudet (på insidan då, tyvärr, inte på utsidan där jag ju vill ha den. Haha.). Aprikost hår tycker jag också är snyggt, men även det är en inte helt lätt nyans. Hmm. Blir kanske vanliga ljusa slingor denna gång.

Sak två jag kan berätta - jag är inne i ett sånt sötsugsspinn att jag då inte sett på dess like. Trots att jag lagade en alldeles förträfflig spaghetti boloñese igår så var jag inte ett dugg sugen på en sån matlåda idag på lunchen. Min kropp ville ha en Dajm, så det fick den. Men herregud, nästa vecka gör jag ett uppryck - hakar ni på?? :)

Fast fram tills dess kan jag väl tillåta mig att ge mig hän åt det här okynnessuget, jag är ju en ganska typisk på- eller av-människa. Eller som en underbar manlig vän till mig (som är om möjligt ännu mer extrem än jag själv) sa - "det är helt enkelt så att vi föredrar EXCESS! Too much of everything, good or bad, pleasure or pain. That´s how we like it!".

Hmm. Kanske det. ;)

Min lilla vrå

Alla bör ha sin egen lilla vrå. 

Jag har ju min garderob som ni fått se tidigare, ett ställe där allt som är jag får bre ut sig och ta plats. Men min WIC ser jag mer som ett pulserande gemak fyllt av färg, glädje och livfullhet - att kalla den för min lilla vrå känns liksom... fel. Som lite futtigt, en alltför torftig benämning på all rekvisita och alla minnen som ryms där inne.

Det ni ser ovan däremot, det skulle jag vilja kalla min lilla vrå. Sitter jag inte i köket och skriver så sitter jag här. Det är rofyllt och mysigt, perfekt harmoni.

Rummet i sig är inte iordninggjort än på långa vägar, och det är egentligen inte mitt lilla skrivbord heller. Just nu står där bara en pennhållare från George Jensen, en lampa från Ikea och några askar jag inte minns var dom kommer ifrån. Inte så att jag nödvändigtvis vill ha en massa krimskrams, men jag vill göra det mer personligt. Lite foton kanske. En blomma i en vacker vas. Ett doftljus. Ja, ni hajar. :)

Förutom att det inte är inrett ännu så är rummet fullkomligt underbart, med gammalt knarrande trägolv, en murad öppen spis och fönster i burspråk. Det perfekta skrivarrummet. Det var så roligt att få gå loss bland riktigt romantiska tapeter när vi renoverade vårt hus, det passar så fint här tycker jag. Som om huset har fått återvända till sina forna glansdagars prakt men med ett stänk av nutid som bara gör det ännu vackrare.

Och vet ni vad det häftiga är? Det känns som att huset är tacksamt. Som att det rest sig stoltare för varje penseldrag som dragits, som om luften här inne har blivit lättare och lättare att andas. Huset har fått tillbaka sin självrespekt, helt enkelt, och jag njuter av att se det.

Nej hörrni, från en sak till en annan - samtidigt som jag har skrivit detta så har jag moffsat i mig en jättebiskvi! I närheten av mitt jobb finns ett konditori med farligt gott utbud, och just dessa biskvier som i storlek närmast kan jämföras med en frisbee, skulle jag säga är deras absoluta paradnummer. Jag brukar lyxa till helgen genom att avsluta arbetsveckan med ett inköp där, men så här mitt i veckan brukar jag ha karaktär nog att stå emot. Dock inte denna gång uppenbarligen. ;)

Kram till er alla, fånga kvällen!

Världens mest avancerade GPS

Hej mina vänner!

Idag skulle jag vilja be er om en tjänst. Det kommer ta ungefär en sekund av er tid, och kräva näst intill ingen ansträngning alls. Jag vill att ni ska tänka en tanke. 

Idag ligger en person som är mig väldigt kär på operationsbordet, och eftersom jag är en firm beliver av tankekraft (ååh, nu ojar sig den bloggläsande doktorn, vi har haft många heta diskussioner om det han kallar humbug och det jag menar är outnyttjade förmågor hos människan, but anyhow) så skulle jag vilja att ni tunar in och sänder iväg en helt osjälvisk, renodlad önskning om att denna person ni inte ens känner snart mår bra och är på benen igen. 

Det spelar ingen roll att ni inte vet vem det är, jag är övertygad om att alla goda tankar och handlingar når fram dit dom ska ändå. Dom har världens mest avancerade GPS-funktion.

Och det finaste med såna här saker? Jo, att dom kommer tillbaka till dig. Nästa gång är det DIG någon tänker på, och önskar lycka och välgång. Som världens mest avancerade... ehh ...boomerang? ;)

TACK people, vi ses senare!!

Gadgets och tips från coachen!

Häromdagen fick jag råd och tips från en riktig bloggare. Ett proffs, en sån man känner till om man är road av den här världen. En som nästan fått lite kändisstatus just bara för att hon bloggar så bra, men som min sambo (som jag ju tidigare nämnt är helt rudis inom detta område) frågar "vem var det sa du?"  om när jag berättar. 

Hur som helst, jag fick lite beröm för min blogg vilket kändes som smält smör runt hjärtat (jag menar nu på det där mjuka, symboliska sättet. Inte på det där kärlkrampande kolesterolhöjande viset). Men hon sa också till mig att shapea upp mina bilder. "Vad fotar du med??" frågade hon. 

Redan där kan jag ju direkt erkänna mig skyldig. Jag är en enkelhetens kvinna när det kommer till allt tekniskt, så jag knäpper mer än gärna av bilder med I-phonen. Den är dessutom det mest behändiga att packa ner i min redan överfulla handväska. (Någon dag ska jag återkomma till det där med mitt handväskeinnehåll, trots att jag har sorterat hårt genom åren så får jag ändå höra att det är exceptionellt, både vad gäller volym och produktutbud).

Nåväl. Bloggproffset sa till mig att jag bör se till att fota i bra ljus och aldrig med något annat än en systemkamera. Och eftersom jag inte är den som backar för en utmaning, så ska jag nu ge det ett försök. Fumliga spegelselfies som den ovan ska jag jobba på att förpassa till historien (även om just denna faktiskt är tagen med en "minihalvsystemkamera", märk väl). Sen har jag planerat att skylla på min darrhänthet och min dåliga syn om det även fortsatt publiceras taffliga bilder på denna blogg. Man måste alltid planera för en reträttväg, mina vänner. ;)

Idag har jag förövrigt gått omkring och känt mig vimmelkantig hela dagen. Jag försov mig nämligen i morse, jag vaknade med väckarklockan på magen och blev helt stel av förskräckelse när jag insåg att jag skulle ta emot min första patient inom tjugo minuter. Som vi nu redan känner till så blir jag ju då inte mitt bästa jag under press - jag yrade runt ganska planlöst och synnerligen oeffektivt och jämrade mig dessutom högt, så synd tyckte jag om mig själv som var tvungen att starta dagen på detta abrupta sätt.

Tack och lov så har jag fortfarande en hel del spanjorska i mig när jag kör bil, så jag knappade in rejält på min försening genom att stampa gasen i botten på kontinentalt vis. Sen snubblade jag in på kontoret, med en patient som bara fått vänta i tio minuter (vilket jag anser är lika med noll). En av mina kollegor har förövrigt givit mig smeknamnet Kramer, just för mina i-sista-sekunden-inramlande entréer...

Det här med att passa tider är svårt. Jag inser att jag tillhör gruppen "obotliga tidsoptimister", dock föredrar jag som sagt själv att beteckna mig som mer sydeuropeisk till min läggning varpå det hela således plötsligt inte handlar om en oförmåga utan en missmatch. Jag passar helt enkelt inte riktigt in i samhällen där folk är tidsfascister. 

Jag tyckte att det var enklare att förhålla sig till tidsuppfattningen i Spanien. Om mannen jag levde med då sa att "jag kommer hem vi sju" så visste jag att han kommer inte en sekund före klockan nio. Simpelt! Blev man bjuden på fest eller middag och kom på utsatt tid så betraktades man som ohövlig. Och har man blivit inbjuden till ett brasilianskt par på middag, då kan jag meddela att även om man kommer 45 minuter "för sent" (enligt svenska mått) så sitter värdparet i morgonrock och glor förvånat när man kliver in. Just vid det tillfället kände jag att en ungefärlig försening på tre timmar hade varit lämpligare. 

Så ni ser, jag är inte slarvig, jag är bara felplacerad på kartan! ;)

I morse hade jag dessutom en av de mest ljuvliga av drömmar - jag drömde att jag var i affären och skulle köpa Damernas Värld (finns den tidningen ens kvar längre?!) och då säger kassörskan till mig att tidningen kommer med ett specialerbjudande: jag får välja en liten perserkattunge som följer med på köpet! Och sen visar hon mig ett rum med hyllor från golv till tak, fulla med underbara ulliga små plattnosade kattungar. 

Inte konstigt att jag försov mig. :)