Bakom MIN dörr. Eller: where all the magic happens.

Det här, mina vänner, är en speciell dörr. Går jag in genom den blir jag glad, no matter what. Förutom att utrymmet där bakom är min oas, så är det också en ständig påminnelse om min mans kärlek - han vet vad jag älskar och han låter mig få det. När vi började renovera denna gamla kåk så föll det sig ganska givet vilket rum som skulle bli master bedroom. I detta rum skulle vi även bygga in garderobslösningar åt oss bägge. För att göra en lång historia kort, så eeh... VÄXTE min garderob betydligt alltefter resans gång så att säga. Jag flyttade ut markeringen för var väggen till min walkincloset skulle gå allt längre och längre, vilket självfallet lämnade mindre och mindre yta kvar till själva sovrummet. Min blivande makes enda kommentar till detta var att "älskling, se till att få en sån garderob som du alltid har drömt om". Inte ett ifrågasättande, inte ens ett litet höjt ögonbryn. Det som är viktigt för mig är viktigt för honom, och det är ett av alla oändliga skäl till varför jag älskar honom så mycket.

Är inte själva dörren ljuvlig förresten?? Vi hittade den i ett av de tillhörande uthusen på gården, först tänkte jag låta den målas vit men sen när den kom upp så förälskade jag mig i den diffusa nyansen och skavankerna som tillfogats efter hundra års användande, så nu får den förbli som den är.

Häng med på en liten sneak peek bakom den!

En bild ska ju säga mer än tusen ord, så nu har ni nog förstått ett par tusen gånger om hur mycket jag uppskattar min lilla budoar. I min garderob ryms både dyrt och billigt, gammalt och nytt, användbart och mindre användbart - ibland har jag köpt plagg eller skor jag inser att jag kanske aldrig kommer att bära men jag blir förälskad i färgen, formen eller att det glittrar...

Jag har t ex en rosa chiffongblus med volanger i flera lager som jag köpte i Spanien för många år sedan. Redan då påminde den en aning om en blandning mellan ett duschdraperi och en marsipanros, jag har använt den en endaste gång och ändå älskar jag den. Det här låter förmodligen inte klokt, men jag tar fram den ibland och tittar - bara tittar - på den, och det fyller mig med välbehag. Färgen liksom förhäxar mig, kan inte få nog av den.

I övrigt har jag själv noterat att i min garderob har jag också en mycket större tolerans för "plotter" - överallt annars i mitt hem vill jag ha det lugnt för ögat - men i min WIC så blandas små personliga minnessaker jag fått från betydelsefulla personer i mitt liv (som t ex fjärilen ovan från fina Jannika!) med tavlor i flådiga guldramar. Saker som är jag helt enkelt. I en salig, härlig, gnistrande blandning.