Kärlek

Vet ni varför dom här bilderna är så speciella för mig? Jo, för att dom togs precis innan jag skulle springa iväg på en date för snart fyra år sedan. Eller date och date - en träff, för det var inte något mer än så. En bekant som jag hade träffat ett par gånger då jag hjälpt honom med att förbereda sig inför ett prov han skulle göra. 

Han hade planer på att bli pilot, och i mitt yrke har jag jobbat en hel del med neuropsykologisk testning och andra typer av arbetspsykologiska test, så han använde mig som bollplank för att förbereda sig. Efteråt sa han att han ville bjuda mig på en bit mat eller en drink som tack för hjälpen. Inget konstigt med det, men heller ingenting mer. Sen slumpade det sig så att jag aldrig hade tid när han hörde av sig, jag minns bland annat att jag fick ett sms när jag satt i en taxi i New York - kunde jag ses påföljande kväll? Nej, det kunde jag såklart inte. Så när vi till slut skulle träffas igen hade det nästan hunnit passera ett år.

Jag var försenad som vanligt, och sommaren i Stockholm 2010 var otroligt varm. Jag hade legat på en filt i Vasaparken och solat hela dagen, och var lite rödbränd i hyn. Jag kommer ihåg att jag svettades redan när jag hoppade på tunnelbanan vid St Eriksplan där jag bodde på den tiden, sen tog jag fel uppgång när jag skulle kliva av vid Östermalmstorg så jag fick halvspringa ett par hundra meter extra för att komma till Brasserie Godot på Grev Turegatan där vi skulle ses.

Jag minns precis som om det vore igår när jag närmade mig barens uteservering, jag såg honom på långt håll i chinos och vit skjorta. Han var brunbränd och håret solblekt, ärmarna på skjortan var uppkavlade. Han hade varit och seglat i skärgården och kommit tillbaka till stan bara någon timme dessförinnan, och just så såg han ut - som om han fortfarande hade den salta brisen omkring sig och havet glittrandes i ögonen. 

När jag ser på dessa bilder letar jag efter tecken på att jag hade en föraning, jag söker efter spår i mitt ansikte av att jag kände på mig att efter den där kvällen skulle ingenting bli sig likt. Jag tycker att jag ser dom, att jag ser en förväntan och en spirande glädje över vad som komma skulle. Glädjen över att möta den där personen som gör att du blir den bästa versionen av dig själv. Personen du aldrig mer vill leva utan.

Men jag vet att jag efterkonstruerar. Jag hade ingen aning. Och på ett sätt är det nog det som gör att jag älskar dessa foton. Som snapshots av själva livets oförutsägbarhet. Du har ingen aning om vad som väntar runt nästa hörn, i nästa minut. Lyckan kan vara närmare än du någonsin anar. När du möter den, vårda den. Men framför allt -
njut av den.