Då var det alltså dags. Det. Första. Inlägget. Egentligen borde jag inte alls skriva det nu, eftersom jag suttit och petat med inställningarna i bloggmallen så många timmar att mina ögon nu är rödkantade och fyrkantiga. Ungefär. Så det är stor risk för att detta inlägg bara blir ett rörigt svammel, men det bjuder jag på i såna fall. Varför är det så pilligt med att få saker på datorn precis som man vill förresten?! Jag får träna upp mina tekniska kunskaper om inte denna blogg ska framstå som alltför klåpig, så mycket inser jag. :)
Vem är jag? Som jag skrev i min korta presentation i bloggprofilen (den ni ser på vänstra sidan, för er som är lika lost på detta som jag själv) så är mitt bloggnamn Glamour-Psykologen inte bara hitte-på, jag jobbar faktiskt som psykolog på vardagarna. Under universitetstiden så hade jag och två kursare en liten intern klubb, där vi kallade oss för glamourpsykologerna och skålade i champagne (nåväl, billig cava - ack det ljuva studentlivet...).
Men just här kommer det inte att handla om personlighetsstörningar, depressioner (såvida det inte skulle vara min egen, haha), anknytningsmönster eller dylikt. Idén och impulsen att starta denna blogg kom dock, i och för sig, på jobbet en ovanligt grå dag. Jag beklagade mig i lunchrummet över det trista vädret, och var väl lite uppgiven i största allmänhet just då. "Nej vet du", sa då en kär kollega till mig, "du behöver mer champagne i ditt liv. Mer glamour!!".
Hur jag sedan processade dessa ord i mitt huvud och kom ut med "ja, baske mig, jag ska starta en blogg!", det har jag ingen aning om. Men precis så gick det till. Så föddes min blogg, som jag vill ska vara en samlingsplats för allt jag tycker om, allt som piggar upp och gör mig glad. Dig också, hoppas jag.
Nu ska jag avrunda det här första inlägget med att se ifall jag kan få in en bild på mig själv också. Det vore ju toppen om jag lyckades. Gör jag det ska jag nog ta bilen och åka till närmsta mack och köpa mig ett paket Marlboro lights och lyxa på en smygcigarett. Egentligen så röker jag inte, bara så vi har det klarlagt. Men visst har jag feströkt i mitt liv, och depprökt också för den delen, men från nästa vecka får jag inte nånsin röka mer har jag och min sambo kommit överens om. Så jag får väl passa på nu då menar jag. Bloggen till ära. :) Godkväll mina vänner!
6 kommentarer:
Hej!
Äntligen en psykolog som har lagt ullkoftan på hyllan!
Sååå spännande med nya bloggen och jag älskar ditt val av namn! :)
Anonym: Haha, nej ingen ullkofta här. Inte ens en enda liten manchesterkavaj heller... ;)
Mirre Syr: Tack rara du, vad snäll du är! :)
Du är helt klart med & ändrar min syn på psykologer *hahaha* Jag har mött X-antal (jag har adhd) med lila byxor & blommiga ful blusar från 80 talet.
En kill psykolog jag gick till (tre gånger), hade stort jätte krulligt hår & bruna manchesterbyxor & jesus sandaler UTAN strumpor & han satt & vickade på ena foten hela tiden.
Å jag som spyr av fötter!!!
Jag kunde inte ens ge han en chans som min livs mentor, det gick inte.
Gläder mig att hänga med på din blogg resa, jag är ju själv lite guldkantad & glammig till sins, så du passar perfekt för mig att läsa :))
Kramar från Sessan i Norge
Hahaha Sessan, jag dör av din beskrivning - jag hade nog inte heller kunnat fokusera på NÅGOT annat än den där vickande, nakna foten... Brrr!! Jag blir glad av din kommentar, för det stärker också min övertygelse att vi psykologer inte behöver trampa runt i Birkenstocks och Gudrun Sjödén-kaftaner för att fungera i vårt jobb - kanske snarare tvärt om... Så KUL att du har hittat hit, nu ska jag spana in din blogg och glädjas åt att det finns fler än jag som gillar guldkanter! ;) Kram på dig!
Skicka en kommentar