Insomnia by choice

Jag har alltid älskat nätter, alltid varit nattmänniska. Jag vet var jag fått det ifrån, då mina föräldrars hus alltid var det sista att släckas ner, oavsett vilken gata vi bodde på. Jag är övertygad om - och mig veterligen så finns det nu också respektabla studier som visar på detta - att olika människor har de facto olika dygnsrytmer inprogrammerade i sin läggning. Morgonmänniskor vill givetvis alltid hävda att detta är struntprat, lite nedlåtande får man höra kommentarer från dom om att det handlar om karaktär. Den som menar att han funkar bättre framåt kvällen får tillbaka att det egentligen handlar om bristande disciplin, kvällsmänniskor är bara lata individer som vill bortförklara sig. En sak är säker - tävlar vi i präktighet så tar morgonmänniskorna hem priset utan konkurrens...

Min initiativförmåga och min kreativitet är alltid som störst på kvällen. Då plötsligt får jag lust att göra alla dom där sakerna som jag får streta med att få gjort under dagtid. Jag minns så väl för många år sedan när jag studerade och hade ett mer tillåtande schema. Vid tre på natten hade jag storstädning och var i full fart med att dammsuga. Genom fönstret ser jag plötsligt att min granne Gert står och tittar på mig och skakar på huvudet. Han var bagare och på väg till jobbet vid denna tid, han hade redan sovit sina åtta timmar. Nu kan hans stirrande även ha hängt ihop med min udda klädsel vilket för tillfället denna novembernatt var en bikinitrosa och en sportbh (vem blir inte varm när man städar?), men jag är övertygad om att hans huvudskakning och skeptiska min avsåg mitt val av tidpunkt för denna aktivitet.

En spännande upptäckt jag har gjort, som i sig är ett belägg för detta med inbyggda dygnsrytmer, är att jag alltid är extremt trött tidigt på morgonen. Och detta - trumvirvel - OAVSETT hur många timmar jag sovit. Så det här att om jag lägger mig klockan åtta på kvällen så kommer jag att vara pigg vid halvsju på morgonen, nope, det händer inte. Och ja, jag har faktiskt testat under en så lång period som ett halvår i sträck. Didn´t work. Däremot var jag oförskämt pigg påföljande kväll, intressant nog... Så följaktligen har jag kommit fram till att jag lika gärna kan utnyttja kvällarna, om jag ändå kommer att vara lika trött imorgon bitti. Då känns det i alla fall meningsfullt.

Detta med kvällspigghet är inte heller något som premieras i vårt samhälle. När fick jag höra sist att jag var så duktig för att jag orkade vara uppe så sent...? När jag jobbade i hotellbranschen i Spanien så gjorde jag nattpass ibland i början av min karriär. Jag minns hur mina kollegor varnade mig när jag gick på mitt pass som började kl 24 och slutade åtta på morgonen: "Oh, akta dig vad trött du kommer att vara runt kl 4-5, då vill man bara gråta och springa hem". ??? Jag förstår än idag inte vad dom talade om. Jag hade jättetrevligt på jobbet när jag arbetade natt, om jag var färdig med mina uppgifter vid 5-snåret (då mina kollegor stoppade in tandpetare i ögonen) så satte jag mig och läste böcker, det var ju helt underbart lugnt och tyst.

Överhuvudtaget så passade nog livsrytmen runt Medelhavet bättre ihop med mig - affärerna var öppna till 22 på kvällen, kom du till en restaurang innan kl 21 för att äta middag blev restauranginnehavaren stressad och sur, och jag trivdes som allra bäst dom år jag bodde 10 meter från en dygnetruntöppen bar. Jag kände någon sorts gemytlig trygghet i att veta att när helst på dygnet jag hade lust kunde jag dra på mig ett klänning och ett par flipflops och gå ut och skåla i Baileys med någon vaken vilsen själ, för alltid satt där någon.

Och det här med att få sova på dagen, finns det något mysigare?? Ljud har aldrig stört mig, är det väldigt genomträngande sätter jag in ett par öronproppar. Snarare blir surret av liv utanför fönstret som en vaggvisa att somna till, jag kommer till ro av ljudet av andras aktivitet. Av tryggheten att veta att livet fortgår där ute alltmedan jag sover.