Bystbilder och förändringsvindar

"Anton, Anton, kan du ta ett foto på mitt halsband??". Vår unge, snygge receptionist ser något perplex ut vid min förfrågan, men serviceminded som han alltid är så fångar han kameran jag kastar till honom och lägger pannan i djupa veck samtidigt som han granskar den. "Jag är inte så inne på sånt här med fotografering..." börjar han, men hinner inte avsluta meningen innan jag dragit in honom i ett annat rum "...med bättre ljus förstår du! Såja, nu zoomar du bara in halsbandet, du kan strunta i fejset för jag har ändå ringar under ögonen!".

Anton fumlar med kameran, brottas med objektivet. Kommer närmare och närmare, med kameran riktad mot mina behag ungefär. Just då öppnas dörren och Doktor Doldis (inte Den Bloggläsande Doktorn, det här är en annan som vi kan kalla Doldis då han ibland kan ha varit på jobbet en hel dag utan att jag sett honom. En mycket duktig läkare och en snäll själ som alla patienter älskar. Hur som helst, nu berättar jag vidare!) kliver in. Hans min i det ögonblicket är obetalbar, när han ser hur Snygg-Anton står och zoomar in vad som lätt kan misstas för min byst, alltmedan jag kommer med uppmuntrande tillrop.

Doktor Doldis får dock snart situationen förklarad för sig, varpå han blir överraskande intresserad. Denne man, som knappt vet vad Facebook är, utropar nästan lite indignerat "Nämen har du en BLOGG?? Vad häftigt! Varför får jag alltid veta allting sist på det här stället...? Humhum...". Och så lommar han iväg, betänksamt hummande efter att jag talat om vad han ska googla på för att hitta till mig.

Mina vänner, förändringens vindar blåser. Imorgon händer det nåt kul här på bloggen. Nåt kul, kanske med lite strul. På samma gång. Hav tålamod med mig tills allt är färdigt, ni vet ju att jag kallas för Snigeln av en anledning. Jag är lite långsam, men när allt väl sitter där det ska sitta så... eh... sitter det bra! (Vilket konstigt talesätt det blidde det där, hmm.).

Är det förresten när man börjar uttrycka sig sådär i gåtor som man verkligen har snöat in sig i bloggvärlden månntro...?! If so, I like it ;)

Kram på er alla, nu ska jag gå in och svara på lite frågor som dykt upp i kommentarsfältet - lika roligt varje gång! <3

Right up my alley

Vet inte om ni är likadana som jag, men är det nåt som fascinerar mig och sätter igång min fantasi så är det att gå förbi gamla hus. Hus som helst ska se lite så där öde ut, men med spår av att tidigare ha varit bebodda, älskade och vårdade.

Sommarstugor i vinterdvala kan ge mig lite samma känsla - det kanske är kontrasten som gör mig så fängslad, hur något så fullt av liv under sommaren kan verka så dött under resten av året. Det finns något vemodigt över det, men på ett vackert sätt. Jag funderar över vilka människorna är som brukar spendera sin tid där, är det en familj, en släkt, ligger generationer av familjehistorik inbäddad mellan dom där väggarna? Är dom lyckliga...?

Ibland när jag och min sambo sitter i bilen så kan jag nästan vrida huvudet ur led när vi åker genom en landsbygd och passerar hus som har så långt till närmsta granne att man undrar om dom boende träffar någon annan levande själ på flera veckor. Vem bor så?? Sånt kan intrigera mig hejdlöst.

Innan någon hoppar i taket av förtjusning nu, så måste jag göra er besvikna och meddela att nej - mannen på bilden är inte min sambo. Den trogne läsaren minns att min sambo lever efter den icke helt moderna devisen "diskretion är en dygd", så han är bakom kameran ibland men aldrig framför. Inte här på bloggen i alla fall. Men - man vet ju aldrig med honom. Han har överraskat förr. Men dyker han upp här så lovar jag er att tydligt annonsera hans närvaro. ;)

Nej, detta är en god vän till honom, och här tog vi en skön eftermiddagspromenad allihop. Tänk så snabbt vädret har slagit om från varmt till kallt till varmare igen fast nu ikväll så blåser det så hårt att det seriöst låter som att en större del av huset snart kommer att ryckas loss och fladdra iväg med vinden. Det är så mörkt nu så jag ser inte vattnet genom fönstret, men om jag kunde det så skulle jag säkert se vågor - trots att det är en sjö vi bor vid.

Idag hade vi en spännande diskussion i lunchrummet på jobbet - om man vill gå ner i vikt, räcker det då med att börja träna eller måste man även dra ner på matintaget? (Eller kanske intaget, överlag. I mitt fall så skulle man förmodligen börja med jättebiskvierna).

Det blev en hetlevrad ordväxling mellan mig och Stöddige Säljaren med Stort Hjärta - vi kan kalla honom så då det är bästa sättet att beskriva honom. Han backar aldrig för en argumentation, utan ser det snarare som sin uppgift att provocera fram en om han anser att rådande samtalsämne är alltför ljummet. En sån person skulle förstås kunna vara fruktansvärt irriterande, om det inte vore för att hans snällhet liksom alltid lyser igenom och han jämt har så nära till ett bullrande skratt.

Idag var han upprörd över att han (enligt honom själv) blivit för tjock. "Hur e det möjligt!!" gastade han, "hur e det möjligt att min sambo INTE HAR SAGT TILL MIG att jag är en FETBLOBB!!". Då en annan av mina kollegor försynt frågade om hela ansvaret verkligen borde läggas på sambon så höll hon på att få en tallrik med viktväktarsallad kastad på sig, ja ni hajar nivån då ungefär.

Sen kom vi dock ifrån själva utgångsfrågan (en inte helt ovanlig företeelse i våra lunchdiskussioner) och började istället räkna på hur många biskvier som ryms inom rekommenderat kaloriintag för män respektive kvinnor om man ENBART äter biskvier. Det var en frågeställning mycket mer relevant ansåg jag och en diet right up my alley.

Svaret? Därom tvistade de lärde fortfarande när jag var tvungen att lämna lunchrummet för att ta emot min nästa patient. ;)

Good Night Sweeties!

Happy!

Lite extra glad...

...känner jag mig denna tisdag! Utan någon särskild orsak ens, kan ni tänka er. ;)

Igår kväll sladdrade jag i telefon med syrran tills klockan var alldeles för mycket, till slut halvskrek jag desperat i luren "herreguuud, varför gör vi så här mot oss själva, varför går vi inte och lägger oss?!?". Kort paus innan hon svarar med ett fniss i andra änden - "för det är ju så tråkigt!".

Och ja, så är det ju. Kvällarna är mysigast och bäst och det känns bara så synd att korta ner dom genom att somna för tidigt. Så jag hade endast mig själv att skylla när jag famlade efter två tändstickor att hålla uppe ögonlocken med i morse.

En sak jag undrar - flugor, vad gör dom på vintern?? Eller rättare sagt, vad BÖR dom göra på vintern? Är det inte så att dom går i ide eller nåt då...? Hemma hos mig beter sig nämligen inte flugorna normalt, dom har varit vakna hela vintern men surrar omkring lite sådär trögt som om dom vore drogade. Dom stör mig inte, det är vanliga snälla husflugor som nog är den enda insekten jag faktiskt kan stå ut med (och nej, jag gillar inte ens nyckelpigor, för mig är dom bara äckliga skalbaggar som jag vill döda. Usch jag vet, jag är hemsk). Hur som helst, jag bara undrar lite över what´s up med flugorna.

Puss på er!

Mycket snack och litet...(!)

 

Minns ni Missoni för Lindex?? Klart ni gör! Hur som helst, I´m still wearing and loving it.

Idag har jag funderat en del på det där med att komma till skott med saker. Hur olika det är mellan oss människor. Jag själv kan vara en sån otrolig trögpropp när det gäller att få tummen ur med små trista vardagssaker, till exempel sånt som att posta ett brev kan i min värld likställas med att bestiga Mount Everest. SÅ. JÄKLA. SVÅRT.

Jag har löst det genom att helt fräckt slinka in min privata post med jobbets utgående - således bär den unge, snygge killen som arbetar i receptionen hos oss helt ovetande även min korrespondens när han traskar iväg för att posta dagens brevskörd. Jag försvarar det med att han ju ändå skulle lägga företagets brev på lådan. Mina åker liksom bara snålskjuts. (Ifall min chef läser det här vill jag poängtera att jag köper egna frimärken. Utom en gång, då använde jag portomaskinen som står i kopieringsrummet men det skäms jag för. Så, nu har jag i alla fall biktat mig).

Anyway, min poäng är att jag har svårt att initiera små grejer. Däremot har stora förändringar, när sådana krävs, aldrig varit särskilt problematiska för mig. Som att byta jobb, byta lägenhet eller flytta till ett annat land. Eller att ta kontakt med människor som intresserar mig men som jag inte känner. Eller att åka på semester ensam till nåt ställe jag aldrig besökt tidigare.

Ofta har det varit så att jag gått en tid och känt att det är något i nuet som jag inte gillar, att något behöver ske. Och när jag säger "gått en tid", då menar jag absolut högst i ett par månader. Max! Sen är det som att hela jag, hela min organism, har laddat upp en enorm mängd energi som gör att jag vidtar handling i en rasande fart. Jag är aldrig så kreativ som just då. Jag har sålt ut hela bohag, styrt upp boenden, pengar, jobb, kontakter eller vad det vara månde utan problem. Flugit kors och tvärs över jordklotet. Fixat och trixat tills jag har vänt upp och ner på det mesta, kastat ut det gamla och hämtat in något nytt. Det är som om jag håller andan under tiden, och först när jag drivit igenom allt kan jag börja andas igen. Men först då.

Jag började jobba utomlands när jag var 16 år (det i sig är en annan historia som vi kan ta vid nåt annat tillfälle!), och jag minns då att många jämnåriga omkring mig tyckte att jag var modig som "bara stack iväg". (Idag när jag är vuxen så kan jag väl visserligen, när jag ser foton på mig själv från den tiden, tänka detsamma. Jag ser så liten ut på dom bilderna, haha!). Men jag minns vad jag tänkte då - att vi hade så olika perspektiv på vad man borde frukta. Mina kompisar var rädda för det okända och otrygga, och kanske för ensamheten. Jag å min sida var livrädd för vardagstristess, stagnation och kanske samhörighet.

Hmm, det blev ett djupt inlägg det här kanske, men jag hoppas ni hänger med mig. Jag tror att det optimala är att finna en balans mellan att värdera tryggheten man har i vardagen, men att samtidigt våga kasta sig över nya möjligheter, att tillåta sig att vara luststyrd ibland.

Även om jag på intet sätt hävdar att man ska leva som jag själv (jag inser att jag nog var lite extrem i unga år) så tycker jag ändå att man generellt kanske håller lite för hårt i det man likställer med trygghet - ett boende, ett jobb, en bil, en plats eller en partner. Även fast man egentligen är trött på det, önskar sig något annat, avundas andra, så vågar man inte riktigt släppa taget. För att man är rädd för det okända, eller rädd för vad folk ska tycka. Eller för att man är rädd för att ångra sig. Jag möter så många människor som bär på så mycket kraft, så mycket potential, men som håller tillbaka sig själva. Av rädsla för något dom knappt kan definiera så hänger dom sig fast vid en trygghet som dom egentligen, lika väl, skulle kunna finna inom sig själva.

Jaja... Dagens uppmaning blir alltså: Mindre snack och mera verkstad! ;)

Nu när jag skrev det så kom jag att tänka på en gammal pojkvän, en italienare som bor i Sverige sen ett antal år. Han bröt så charmigt när han pratade svenska att jag absolut inte hade hjärta att rätta honom. Jag minns när han en gång blev upprörd på en av sina kollegor som inte gjorde många knop. Viftandes med pekfingret framför ansiktet på kollegan (på typiskt medelhavsvis) fnyser han högljutt för att förolämpa den andre: "mycket snack och litet verktyg".

LITET VERKTYG. Själv fick jag bita mig i kinden för att inte brista ut i gapskratt.

Ha det fint mina snygga vänner, see u soon!!

Måndagspepp! ;)

Goood morning everyone!!

Då kickar vi ut melankolin och sparkar igång den här veckan istället! ;) Jag både älskar och hatar måndagar - hatar för det simpla faktum att jag inte kan snusa mellan lakanen till klockan elva, men älskar för att det alltid känns som något av en nystart. Och sen också för det enkla faktum att jag trivs på mitt jobb, när jag ser mina kollegor där på jobbet måndag förmiddag så känner jag hur jag faktiskt har saknat dem. På bara två dagar. Det bara måste ju vara ett väldigt bra betyg.

Det sista jag fick göra igår kväll innan jag gick och la mig var att stoppa in en vittvätt i tvättmaskinen. Hade spillt choklad på min fina vita morris (mitt smeknamn för morgonrock, låter... mysigare), jag är expert på att kladda ner mig. Där fick jag för att jag satt å snaskade jättebiskvi till alldeles för sent... Tur att jag även är en mästare på fläckborttagning ;)

Ett material jag har kommit att älska mer och mer är merinoull - varmt, men ändå lent och mjukt mot kroppen. Här i en kofta från MQ. Klänning Vila och väska från HM (ny vårfavorit!).

Jahapp, vad händer denna vecka då mina vänner? Själv har jag fullspäckat jobbschema med både föreläsningar och patientarbete. Jag sitter också i ledningsgruppen för min region, och vi har möte i eftermiddag. Övriga planer jag själv har för veckan är att hinna dra på ytterligare nåt lager målarfärg på kökssoffan och halvmånebordet (när jag väl kom igång så var det lite fler möbler som fick färg på sig, haha), laga en god pastarätt som jag fått akut sug efter, leta efter gardiner till köket, tänkte göra ett litet DIY-projekt i form av att klä in en ask i lämpligt tyg eller papper om jag finner nåt som faller mig i smaken... Detta är utgångsplanen, men eftersom mitt smeknamn är Snigeln så vet vi ju att jag ska vara glad och nöjd om jag hunnit med att infinna mig på jobbet. Resten är bonus. ;)

Och just det ja! Jag måste berätta för er om dom filmer jag sett på sistone, varav några ni absolut måste se, och någon ni definitivt kan skippa... Men det blir senare det!

Önskar er en fin start på veckan, kram till er alla!! <3

Parallel Universe

Jag känner mig lite... melankolisk idag. Vet inte riktigt varför, har egentligen ingen anledning då helgen har varit alldeles ypperligt trevlig. Ändå kom känslan smygande framåt kvällningen, inte så att jag känner mig ledsen eller nåt utan bara lite... fundersam. Lite nostalgisk kanske, utan att riktigt veta varför.

Ibland kan jag tycka att livets gång, när man blickar tillbaka, nästan kan ge en svindel. Så mycket man har gått igenom, så många platser man har levt på, så många människor som stått en nära i perioder för att sen försvinna. Har man dessutom som jag bytt land och världsdel på vad man kallar hemma, gått från en sorts livsstil till en helt annan, ja, då infinner sig den där känslan ibland. Känslan av att både vara hemma, men på samma gång så oändligt långt bort.

Ibland känns det så märkligt hur livet på en plats bara kan fortsätta fastän man själv inte längre är där. Hur solen kan gå upp, en stad vakna till liv med alla dofter, röster och trafikljud - allting likadant som det alltid har varit bara det att jag inte längre drar på mig linne och kortbyxor, sticker fötterna i ett par flipflops och skyndar över till närmsta supermarket för att köpa färskt bröd och El País. För jag är ju inte där.

Det är enormt berikande att ha levt i ett annat land, på en annan kontinent än där man är född. Det är en lyx att finna kärlek till en plats, till ett annat folk, att bli ett med deras språk och deras kultur. Men det är också från och med då som du alltid går med tudelat hjärta, står med en fot i ett land, på en plats, och med den andra i ett annat.

Kommer ni ihåg den gamla filmen "The Beach" med Leonardo Di Caprio? Filmen i sig var egentligen ingen höjdare vad jag minns, men en scen i slutet gjorde ett enormt intryck på mig för den satte liksom ord på mina känslor av att vara kluven. Det var det där fotot som någon tog under tiden dom bodde på ön, och sen skrev "Parallel Universe" undertill. Precis så känns det ibland. Som att jag har levt i två parallella universum.

Två parallella kärlekar.

Late night blogging + att vara lite busig.

Det här vinet var underbart, skriver om det lite längre ner ifall ni vill testa! Ljusstaken som skymtas kommer från George Jensen.

Hello mina vänner, viiilken härlig lördag vi har haft, håller ni med? Underbart väder om vi bortser från att det möjligen blåst lite i överkant. Men soligt och fint, med en temperatur som legat på just den där nivån som gör att man kränger av sig halsduken och handskarna och vänder nästippen mot himlen. Lovely!

Vi har fått besök av min svärfar som kom i förmiddags. Dagen har sedan fullkomligt ruschat iväg i ett huj, där vi har hunnit med att åka till tippen med ett helt flak fyllt av skräp, på tillbakavägen hämtade vi upp lite möbler som vi beställt i en affär och som nu äntligen inkommit (visar senare förstås, är så nöjd å glad!). Sen har jag fortsatt mitt Projekt Måla Köksmöbler här inomhus medan min sambo och hans far har lekt Rambo ute i trädgården. Dom säger att dom jobbar, men jag ser dom nog genom fönstret, haha. ;)

Förutom att min svärfar är en mycket stilig karl, så är han även en otrolig kock. Vi förberedde för hans ankomst genom att kasta in en älgstek i ugnen i morse (en tjälknöl ska ju stå inne i ca 8 timmar, så det tar lite tid), men sedan när det var dags för middagsfix så tog min svärfar som vanligt över kommandot. Jag och sambon springer mest runt och hantlangar, så att säga.

På menyn idag stod smörbrynt toast med rökt röding, skagenblandning och löjrom till förrätt, medan tjälknöl med potatisgratäng, portvinssås och rönnbärsgelé fick utgöra varmrätten. Vi hade tänkt köra på en enkel efterrätt i form av glass med varma hjortron, men ingen orkade utan vi nöjde oss med lite Anton Bergh-choklad. Hur gott är inte det förresten?!

Nu har dom båda två gått och lagt sig, jag sitter ensam i köket med ett glas Amarone och lite Marabou Schweizernöt (jajamensan, jag har en egen liten chokladgömma som jag plockar ur när dom andra sover, hehe!). Det är lugnt och stilla, diskmaskinen surrar lite men annars är det helt tyst. Jag njuter av att få en liten stund helt för mig själv så här, när dagens alla ljud av aktiviteter har dött ut och man blir ensam med sina tankar. Det är rofullt, jag behöver det.

Vinet vi drack ikväll (och som jag fortfarande sitter och sippar på) var förresten amazingly gott, till och med min sambo som är kräsmagad när det gäller viner tyckte detta var fantastiskt. Jag lägger upp en närbild på etiketten så kan ni testa det nån kväll! Priset var jättebra i förhållande till kvalitén, låg någonstans mellan 150-200 kr.

Ska vi busa lite också innan vi går och lägger oss?? JAAA, det är klart vi ska!!! Och eftersom jag lagt ner det där med att smygröka (inte bra för 1)hälsan 2)huden. Skäms nästan för att erkänna att jag inte vet vilket som var det övervägande argumentet för mig...) så får jag hitta på nåt annat. Vad sägs om att lägga upp en sån där taffligt suddig I-phoneselfie som jag svurit på att aldrig mer publicera här på bloggen?! Okej, inte fullt så rebelliskt men ändå gaaanska kul. Och jämfört med tidigare nämnda bus så tror jag inte att detta påskyndar åldrandet eller ger oss KOL. So here we go!! Mina vänner - tadaaa:

Där satt den. Suddig som få. Kommer aldrig att hända igen. Promise.

Ses imorgon mina darlings!!

Leoprint, havssalt och målarfärg. That´s my friday!

Tjenare alla snyggingar,

är inte detta armband fint så säg?? Det är dessvärre inget shoppingtips för det var länge sen jag köpte det, minns inte vart men det var inte dyrt alls, säkert någon kedja. Vissa saker bara vet man direkt att man gillar och kommer att ha länge.

Fredagen till ära så körde jag på leopardmönstrade brallor idag, till dom en marinblå klubbkavaj med en enkel tisha under. Leomönster gillar jag bäst att matcha med relativt klassiska kläder och smycken, annars känner jag mig lätt som Doris, ni vet frugan till Dynamit-Harry i Jönssonligan. And that´s not really the look I´m going for... ;)

Vet inte riktigt vad män tycker om det här med leopardprint egentligen...? Dom allra flesta tjejer och kvinnor jag känner tycker att det är i alla fall liiite snyggt och coolt. Personligen kan jag tycka att det rentav är ganska elegant, jag har t ex ett par leopardloafers som jag bara känner mig superlyxig när jag glider omkring i. Dock tveksam till om min sambo tycker att dom är så läckra faktiskt.

Nu är ju inte denna blogg alls till för att outa någon (...annan än mig själv, vill säga!), så den historia jag nu ska berätta låter vi vara väldigt anonym. Men det är den roligaste leopardmönsterkommentar jag nånsin hört, så jag bara måste dra den. Håll i hatten nu för här kommer den:

Jag har en väldigt vacker väninna, söt som få med den yppigaste av kroppar. En sån där tjej som dom allra flesta män vänder på huvudet efter. Hon lever tillsammans med en (vanligtvis) mycket trevlig kille. En kväll tänkte hon att hon skulle hotta upp stämningen lite där hemma. Hon klär på sig ett nytt set med underkläder i silkigt material med leomönster på. Hennes man sitter i soffan och slötittar på tv. Iförd endast dessa sexiga underkläder glider hon väldigt sensuellt in i rummet för att påkalla hans uppmärksamhet (och tro mig, även jag hade utstött en liten flämtning vid denna åsyn, det är jag säker på). Men hennes man noterar henne först inte alls, för att sen endast hastigt titta upp och då säga: "Nämen tjena Bagheera".

Ridå. RIDÅ RIDÅ RIDÅÅÅÅÅÅ.

Jag älskar min väninna för att hon så prestigelöst berättar denna snöpliga femme fatale-historia för mig. Jag skrattade så jag nästan grät när hon konstaterade att "det blev inte så mycket romantik just den kvällen".

Från det går vi nu raskt vidare till ett litet budgettips! Alltså Lindex. Tidigare: tanternas tantaffär. Numera: ganska hett faktiskt! :) Den här väskan fyndade jag visserligen på rea, så den var ju nästan gratis. Men överlag så är deras märke Holly & Whyte både riktigt prisvärt och snyggt, har hittat flertalet både byxor och toppar därifrån. Lite sådär klassisk-basic-preppy blandning. Värt att hålla koll på, helt enkelt.

NU, mina vänner, ska jag snart utföra stordåd! Jag ska - tadaa - måla en kökssoffa!! (Bäst att jag sätter igång för jag har skrutit för min sambo och sagt att den skulle vara färdig idag och jag har inte ens börjat). Så det ska jag pyssla med den närmaste timmen. Men först så ska jag äta en macka, jag är egentligen grymt hungrig men för ivrig att komma igång med målningen för att ställa mig och laga mat nu dessutom.

Jag har köpt nybakade frallor på konditoriet (jaja, jag erkänner, jag köpte även två jättebiskvier. Så, nu var det sagt), och jag har nyligen upptäckt världens godaste smör. Bregott Havssalt. Varför har jag inte ätit det jämt??? Jag har alltid, alltid flingsalt på mina smörgåsar. Nu får jag det direkt i smöret istället. Underbart.

Så nu, in med mackan och sen ombyte till målarkläder (jag tenderar alltid att slafsa ner mig så det är bäst...)!

Njut fredagskvällen amigos, vi har hela helgen framför oss - wiihooo!!
Puss!

Fejk-sparris och the More the Merrier :)

Hej alla monsterdiggare höll jag på att skriva, som den 70-talist jag är. Räck upp en hand ni som minns!? ;)

Det stora tillkännagivandet idag är väl att jag är trött på Holidaychips. Och nej, då menar jag inte dippen utan själva chipsen, Holiday finns sedan en tid tillbaka nämligen som en chipssmak. Men som sagt, nu har jag förätit mig på dom, trodde knappast att det var möjligt men det var det alltså.

Just det ja, en praktisk sak ska jag ta nu också medans jag kommer ihåg! Med kinder blossande av illa dold stolthet, har jag sett att ni börjar bli ganska många läsare här inne på denna blogg vilket är fantastiskt trevligt. Många för mig, ska jag väl tillägga, kanske inte många för en tjej som Blondinbella. Men Blondinbella skulle väl praktiskt taget kunna vara min dotter (eller?? Är jag så gammal, eller hon så ung? Det är ju helt sjukt i såna fall kände jag nu), så jag bör nog inte jämföra mig med henne. Hur frestande det än må vara. ;)

Anyway, det jag skulle säga var att jag tycker det är superroligt när ni lämnar avtryck här inne i kommentarsfältet (jag är ju psykolog, vore skumt om jag inte gillade att ha dialoger!), och när jag får frågor så försöker jag besvara dom så gott jag kan och svaren publicerar jag under samma inlägg som där ni lämnade kommentaren. Hänger ni med? Toppentoppen. The more the merrier. :)

Nu är det dax för ett litet kvällsmål, idag går det verkligen i enkelhetens tecken i form av knäckebröd med avocado och örtsalt på samt lite sparrissoppa från Kelda. Den hörde jag på Nyhetsmorgon till min förskräckelse endast innehöll typ 0,02% sparris. Det gör att till och med jag, halvfabrikatens okrönta drottning, faktiskt kommer att låta den stå kvar på butikshyllan nästa gång.

Men god är den ändå!

Puss mina darlings, vi synes snart igen!

Murder, she wrote...

Hello beauties!

Igår kväll kastade jag in handduken och började dricka kranvattnet igen. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna bli trött på läsk, men till min egen surprise kände jag plötsligt att måste jag dricka mer Zingo så finns det risk att jag kastar upp. Så, mina vänner, kommer det inga fler blogginlägg på denna blogg framöver så är det inte otänkbart att jag strukit med av en bajsöverdos. Låt oss hoppas att så ej sker.

Visst är det snyggt med röda kappor förresten?! Denna hade jag på mig i helgen, ihop med lagom slitna trotjänarstövlar från Acne och en gammal favvoväska från Roberto Cavalli. Man blir glad av rött! :)

Idag när jag kom hem från mitt frisörbesök (underbart, för övrigt!) så gjorde jag mig direkt skyldig till mord då en alldeles för stor spindel för min smak krälade i diskhon - hur är det möjligt förresten? Det är vinter ute igen och jag får skrapa isen från bilen, det är helt enkelt inte säsong för spindlar ännu! Men hur som helst så spolade jag den med varmt vatten tills den dog. Jag är inte särskilt tolerant när det gäller småkryp. Möjligen är det dåligt av mig, jag menar jag VET att jag är större än dom, men ändå... rädslan är ologisk, I know. Men jag hycklar inte om det i alla fall.

Här i Sverige är det spindlar och gråsuggor som är mitt värsta, tror jag. I Spanien var det givetvis kackerlackor. En gång ropade jag från balkongen in en vilt främmande man för att ha ihjäl en stor rackare som krupit in i ett hörn.

Något jag aldrig glömmer var en kväll när jag jobbade som bartender, jag stod och hällde upp drinkar till två manliga gäster på klubben. Båda två sneglade, eller snarare stirrade på mig ungefär i brösthöjd. Jag minns att jag hade en tämligen utmanande vit klänning på mig, och reagerade först inte nämnvärt på stirrandet. Inte förrän en av grabbarna, med blicken fortfarande fixerad på min överkropp, trevande och på stapplande engelska säger "you have something... here...". Han pekar med handen mot sin egen bröstkorg för att visa. Då tittar jag ner på mig själv. I höjd med revbenen så promenerar en decimeterlång kackerlacka i sakta mak tvärs över min vita klänning.

Ridå.

Gräshoppor av alla de sorter är också lite obehagliga tycker jag. Den där förmågan dom har, att först sitta på ett ställe för att en millisekund senare ha hoppat upp och satt sig i ditt hår, att man inte hänger med när dom rör sig liksom finner jag ytterst ångestframkallande. (Nu har jag aldrig haft en gräshoppa i mitt hår, men det hade kunnat hända. Det är just det, den där ständiga närvaron av en potentiell attack).

En gång, när jag och min dåvarande kille bilade genom Europa med en hippiebuss, körde vi rakt in i en gräshoppssvärm. Ett helt MOLN av gräshoppor var det, trodde såna bara existerade i Bibeln. Det smattrade som ett kulspruteregn mot vindrutan, och stora gröna utsmetade blaffor skymde plötsligt all sikt. Gräshoppelik. Chockade körde vi in till vägkanten. Svärmen hade dragit vidare (dom överlevande i den, ska väl tilläggas då) lika hastigt som den dykt upp. Huvva.

Och med den dramatiska bilden på näthinnan lämnar jag er för stunden, kära bloggläsande vänner.
Ses snart igen!

När håret blir huvudsaken.

Imorgon, äntligen, ska jag till frisören och fixa till håret. Underbart ska det bli. Endast andra blekta blondisar vet hur det funkar, hur utväxten bara från en dag till en annan blir totally too much. Och hur fantastiskt fräsch man känner sig efter att man fått lite ny färg i håret.

Egentligen är det fånigt att jag hypar mitt frisörbesök på detta vis, eftersom att oftast noterar absolut ingen annan än jag själv att jag varit där. Det är ju liksom inte så att jag gör något häpnadsväckande spännande med håret, nej, jag är konservativt tråkig och kör samma långa raka hår med lite ljustonade slingor i varje gång. 

En gång för ett par år sedan hade jag gjort håret lite mörkare än vad jag brukar. En manlig kollega lutade sig över mitt skrivbord och granskade mig under tystnad. "Har du mörkare hår nu?" frågade han till slut. "Jomenjavisst, det har jag!" utbrast jag med ett smajl, smickrad över att han observerat förändringen. "Det var bättre förut", sa han kort och lommade iväg.

Så mycket för den brunetten, alltså. 

Egentligen är jag ingen fegis när det gäller förändringar. Jag har haft alla möjliga frisyrer genom livet - page, stubb, krulligt långt, krulligt kort, brunt, rött, platinablont och nästan svart. Men jag har liksom landat i att jag trivs bäst med det här. Det är jag.

Jag hade inte mycket frihet att bestämma hur mitt hår skulle se ut när jag växte upp, det gjorde mamma. Långt hår tyckte hon såg ovårdat ut, så jag mer eller mindre tvångsklipptes i olika pottliknande varianter. Storögt tittade jag på tjejerna i klassen som hade böljande svall, minns ni förresten (ni som kommer ihåg 80-talet) när man skulle klippa sitt långa hår i ett V där bak på ryggen? Ååh vad jag önskade mig det, min bästis Maria hade håret så och jag hade fått löfte om att jag skulle få klippa mig likadant. Jag minns hur glad jag var när jag klev in på salongen med mamma, och hur förvirrad och besviken jag var när jag 45 minuter senare klev ut med samma pottfrisyr som alltid.

Vet inte varför jag inte dragit ner klänningen på dessa bilder, den sitter ju alldeles korvigt runt midjan! Men försök att strunta i det och spana in frippan istället - just nu älskar jag snedtofs, och gärna med en blomma i nacken som lite extra piff! :)

Vi ska inte ens gå in på hur jag såg ut när HEMANENTEN gjorde sin entré i de svenska folkhemmet. Minns ni den?? Hempermanenten - det moderna tortyrredskapet. Var det nåt min mor älskade när det gällde hår så var det volym. Volym på höjden, för att uttrycka mig mer precist. Hemanenten möjliggjorde detta, och jag gick flera år med ett imponerande fluff ovanpå huvudet. Dock aldrig tillräckligt långt för att ens nudda axlarna, gud förbjude.

Sen hade vi den där perioden när håret skulle klippas stubbat kort och resas rakt upp i riktning mot taket med hjälp av frisyrgelé. En liten kort råttsvans skulle lämnas i nacken som en påminnelse om att man en gång i tiden haft hår. Detta var en alldeles förträfflig frisyr för mig ansåg mamma, för jag hade ju en sån särdeles vacker huvudform. Jag skulle vara stolt över den, "det är inte många som kan bära upp stubb!" påstod hon uppmuntrande. Nähäpp, tänkte jag. Eller så är det inte särskilt många som VILL bära upp en stubb. 

Så kanske, när man blickar bakåt, är min numera ganska rigida inställning till alltför radikala förändringar på hårfronten fullkomligt förståelig. Möjligen lider jag nu av posttraumatisk hårstress. Tack mamma.

Jag vet också att jag inte var det enda offret. När jag försvann hemifrån så förflyttades hennes experimenterande över på pappa. "Det är snyggt med lockigt hår på karlar" hävdade hon bestämt, "alla fransmän har naturligt lockigt hår!". Be mig inte att förklara logiken i detta uttalande, eller hur hon tänkte att det skulle övertyga min svenske far om att en hempermanent var det enda rätta.

Emellertid var det inte så att min far behövde bli övertygad. Låt oss bara sammanfatta det med att min mor var den dominanta parten i den relationen, hempermanenten hamnade således ändå på hans huvud. 

Kort därefter ringer min mobiltelefon, jag minns att jag befann mig på stranden i San Agustín just då. Det är mamma som ringer. Följande konversation äger rum:

- Nu får du prata med din far. Han har inte gått till jobbet på snart fyra dagar!

- Va?! Vad är det som har hänt??

- Äsch, han bara larvar sig. Han tycker att håret blev för krulligt och nu skäms han för att gå ut.

(Lång paus fylld av min tystnad och mammas upphetsade, lite irriterade andhämtning. Mamma blir den som bryter den först. Förstås.)

- Säg något till honom, säg åt honom att gå till arbetet!

- Men... hur ser han ut? Är det... för krulligt...?

(Nu är det mamma som blir tyst, men jag kan höra att hon funderar.)

- Neeej... Det ser inte alls... konstigt ut. 

(Hon är nu svävande på rösten, för att sen, till min förskräckelse, börja fnissa.)

- Han ser lite ut som han i filmen... du vet... Kunta Kinte...

Okej, jag stoppar här, för vid det laget hade mamma börjat skratta smått hysteriskt. Jag vill poängtera för tydlighetens skull att Kunta Kinte klädde alldeles utmärkt i sin - märk väl - naturliga afrofrisyr. Min far, den typiske medelålders cendréfärgade svensken med glasögon och ett jobb som informationsdirektör, hade bara inte riktigt ambitionen att efterlikna just honom.

Så lite summerande kan vi konstatera att:

1) jag är väldigt glad över att ha en frisörtid imorgon

2) jag kommer att känna mig så fräsch när jag har varit där

3) ni kommer knappast märka någon skillnad

...PRECIS som jag vill ha det! ;)

Godkväll mina darlings!! <3

Pseudo-hunger och lite fashion på det.

Vi kan ju inte avsluta dagen med ett inlägg som till mer än häften handlade om bajs. Därför lägger jag upp lite poseiga bilder på en officeoutfit jag bar en dag i förra veckan, så får vi lite annat att tänka på. Herregud, detta ska ju, after all, vara en blogg om FLÄRDIGHET. Inte om... bajs i dricksvattnet.

Fniss. Förlåt.

Klänning är nog mitt favoritplagg, man känner sig alltid dressad och fin i en klänning, håller ni inte med? Sen är dom så lätta att klä upp eller ner, allt beroende på vad man väljer att ha till. På jobbet blir det nästan uteslutande klänning ihop med en kavaj (jag är ett kavajfreak av rang, mina vänner) eller med en liten boucléjacka, alternativt, i undantagsfall, med en kofta.

Sen en positiv sak med att bo i ett land som Sverige (känner att jag måste komma med lite sån input också med tanke på hur mycket jag hyllar alla länder nere på kontinenten jämt och ständigt! För att väga upp liksom) är ju att vi har strumbyxeväder mesta delen av året. Älskar strumpbyxor!! Nylonstrumpor gör benen vackra, och jag gillar att det finns så många olika strukturer, tjocklekar, färger och mönster att välja mellan.

Ja ni, som vanligt nattugglar jag och nu när jag precis känner mig lite lagom pömsig och redo för sängen, inser jag att jag är hungrig. Eller så är det så att min hjärna snabbt registrerade att det fanns lite dipp kvar i en skål i kylen. Och att det, kombinerat med vetskapen om att påsen med dillchips från fredagens filmkväll inte är uppäten, helt enkelt resulterar i en knorrande mage. Hmm. What to do, what to do...

Hasta mañana amigos!

A crappy story...

Hello mina vänner,

Nu sitter jag här och gnager på en pingvinstång, för idag fick jag så skojiga nyheter att jag direkt la hälsovecka-planerna åt sidan då jag instinktivt kände att detta är en  DFG! Det vill säga en Dag För Godis. Senare ska jag dela roligheterna med er, det lovar jag!

Något som anses som mindre skojigt just nu är det faktum att man inte får dricka av kranvattnet i vår kommun. Jag förstår mycket väl att det här egentligen är allvarliga grejer, inte sånt man ska fnissa åt. Ändå kan jag inte låta bli. Skrattet kittlar i halsen och vill inte försvinna, och det triggas bara ännu mer av mina kollegors allvarliga miner när dom sitter runt bordet i lunchrummet på jobbet och diskuterar huruvida man vågar använda kaffeautomaten eller inte.

Vad som hänt? Den korta storyn? Vi har bajs i vårt dricksvatten. Och nej, det rör sig inte om något avancerat systemfel någonstans, ingen felkoppling eller dylikt. Nej mina damer och herrar, man har placerat en restaurang i vattentornet i denna stad (där en mycket god lunch serveras förövrigt), och där har det på en av gästtoaletterna uppstått en läcka som medfört att det så sakteliga har trängt ner avskrädesvatten genom golvlagren och som sedemera på något vis har droppat ner i vårt dricksvatten.

 Någon mer än jag måste väl se det komiska i detta? Vad är oddsen, menar jag?? 

I söndags fick jag ett varningsmeddelande som kommunen skickade ut till alla mobiltelefoner i trakten. Där delgavs ingen annan information än att kranvattnet kunde vara förorenat och att man därför avrådde alla från att dricka det tills vidare. Jag sa då till min sambo att det där behövde vi inte bry oss om, det var säkert lite för mycket klor eller kalk eller något annat som inte var så farligt (har man som jag bott i Etiopien under en period i barndomen så har man lärt sig att folk överlever med betydligt färre kvalitetskrav på vatten än vad vi har här i Sverige). 

Så jag sa lite kaxigt att det enda som kanske skulle vara liiite otrevligt, det vore väl om det var bajs i vattnet. Men DET kan det ju inte vara, sa jag. Tji fick jag på den minsann.

...och från bajs så byter vi nu helt okrystat ämne till - tadaa - dagens salladstips! :) Jag lovade ju igår att ge er receptet till en mycket enkel men smarrig sallad, om man nu kan kalla det för recept när det gäller en sallad. Detta är min egen tolkning av Ensalada Tricolore, som egentligen görs med taleggio-ost och ursprungligen inte innehåller vare sig nötter eller honung. Men som sagt, min inspiration kommer från Tricolore-salladen, som ju betyder ungefär "trefärgad sallad".
So, here it goes:

Glamour-Psykologens Ensalada Tricolore

Du behöver (mängd anpassas efter hur många ni är som ska äta):

Avocado

Tomater

Getost (ett tips är denna från Président, den är härligt krämig och så smidigt uppskuren redan)

Flingsalt

Lite örtkrydda, örtsalt eller annan passande salladskrydda

Valnötter

Akacia honung

Trixet med denna sallad är egentligen den snitsiga uppläggningen, den gör att det känns lite mer elegant än en vanlig "rör-ihop-sallad". Och elegans gillar vi ju, eller hur mina flärdiga vänner?! ;)

Skiva tomaterna och skär upp avocadon som på bilden. Sen lägger du dom på ett vackert fat, och toppar varje tomatskiva med en bit getost. Krydda med flingsalt och lite örtkrydda, krossa valnötterna i handen och strössla över. Avslutningsvis ringlar du på akaciahonungen lite stiligt sådär.

Snyggt, nyttigt och megasimpelt - kan det blir bättre?! Enjoy.

Vi ses om en stund people!!

Plötsligt händer det

Ibland överraskar jag mig själv. Som idag, till exempel. I morse vaknade jag runt tjugo över åtta och kände mig relativt redo att kliva upp. Min sambo var klarvaken och låg och berättade om en läskig dröm han hade haft. "Vad är egentligen klockan?" frågade jag efter en stund. "08.25" svarade sambon. "Ja, eller hur" replikerade jag, som ALDRIG tenderar att vakna av mig själv innan klockan tio.

Så något snopen blev jag således när jag kisande mot väckarklockan inser att han talat sanning. Jag kände mig tvungen att ligga kvar ytterligare en halvtimme bara för att (hey, det ÄR söndag!), men sen gick jag ner och åt en lång härlig frukost . 

Jag inser att det finns människor som anser att det är värsta långa sovmorgonen att ligga i sängen till klockan nio en morgon, och som då får anstränga sig för att inte studsa upp av rastlöshet. Grattis till er säger jag bara. I´m not one of you.

Blir jag väckt och tvingad att gå upp så medför det att dom första tre-fyra timmarna är jag mest i ett dreglande, zombieliknande tillstånd. Men eftersom jag idag vaknat av mig själv så blev det en produktiv förmiddag. Efter frukosten fick jag och sambon ett fixarryck och vi for runt med slipmaskin, målarpenslar och fogmassa och finjusterade detaljer i kök och vardagsrum. Det blir så fint så fint!

Senare har vi varit ute i trädgården i det strålande vädret, vi åkte en sväng till ett köpcenter för att uträtta lite nödvändigheter och ÄNDÅ har jag hunnit ligga raklång ovanpå sängen i eftermiddagsljuset med min deckare. Det har onekligen sina fördelar det här med att vakna tidigt. ;)

Min sambo är så rolig förresten. Jag har så kul med honom, det var en stor anledning till att jag föll för honom (utöver att han är så snygg att attraktionen fullkomligt nockade mig den där kvällen på Godot. Detta kommer han tycka är skämmigt att jag skrev, haha). Idag när vi höll på med målningen så pratade vi om en egenskap hos honom som han vill finslipa för att bli ännu bättre på sitt jobb (han är en sån person som alltid sätter upp tydliga mål och sen är sjukt disciplinerad och uthållig när det gäller att uppnå dom). Och eftersom jag jobbar med det jag gör så använder han mig ibland som bollplank eller coach.

"Finns det någon i din omgivning som har den egenskapen?" frågar jag min sambo medan jag står och balanserar uppe på stegen med en pensel i handen, "någon du kan ha som förebild, någon du skulle vilja vara som?". Det uppstår en stunds tystnad innan svaret kommer, gravallvarligt:
"Jag skulle vilja vara som Batman"

Sen spricker han upp i ett asgarv, som snabbt smittar av sig. Det här är en sån där sak som inte alls blir rolig när man ska återge den, det är jag fullt medveten om, men den illustrerar ändå min man ganska bra. Otroligt seriös och karaktärsfast, men samtidigt en klassisk spjuver som när som helst byter från allvar till skämt. Man har aldrig tråkigt med en sån person vid sin sida.

(Herregud, jag skrev spjuver - hur gammal är jag egentligen, 72?? Min sambo säger ibland att mitt språk är föråldrat "älskling, det är ingen som använder ordet "månne" längre - finns det några äpplen kvar månne? Folk säger inte så". Säger han åt mig. Jag brukar inte bry mig, men denna gång hörde jag det själv. Spjuver. Jesus).

Nåväl mina vänner - jag hoppas att ni har haft en alldeles lysande helg! Imorgon ska jag ge er tips på världens enklaste men kanske godaste sallad som jag svängde ihop till lunch idag. Sen ska jag berätta om det dramatiska som skett i vår kommun som medför att vi inte får dricka kranvatten förrän tidigast tisdag, om ens då - vilken makaber historia, jag säger då det...

Så snart ses vi igen, håll i hatten så länge, kramar!!

Det finns gott om dåligt väder...

Vilken dag hörrni!! Strömavbrott nästan hela dagen - vilket innebar kriiis för denna blogg! Då vi ännu inte har alla teknikaliteter färdigkopplade i huset så använder vi just nu mobilerna för att komma ut på nätet. Och vad gör man då när man sitter med en urladdad mobil, strömavbrott och är bloggsugen...? Tja. Man väntar. Sådär tålmodigt som man bara gör ute på landet.

Själv väntade jag dessutom sängliggandes med en ispåse på ansiktet. När jag har haft en sån där sårbildningshistoria i ögat så tar det oftast några dagar att läka ut, och för att mildra smärtan så är det rätt så skönt att kyla det med is. Och eftersom det ändå var strömavbrott över princip hela stan så kunde jag ju ligga där med gott samvete. :)

Sedan blev det plötsligt stressigt, vi skulle iväg på en middag som vi inte visste ifall den skulle bli av förrän alldeles innan (värdparet meddelade nämligen att dom inte ämnade ens försöka laga till nåt om inte strömmen kom tillbaks...).

Men kom tillbaka gjorde den, och glad i hågen trippade jag iväg zickzackandes mellan vattenpölar och lervälling. Lite dåligt vägunderlag har aldrig stoppat mig från att ha höga klackar. Jag har skrivit om det gamla talesättet ni vet - numera lyder det "det finns gott om dåligt väder, dock ingen anledning till fula kläder". ;)

Efter väldans god mat, drinkar, bubbel och världens smarrigaste efterrätt (en fullkomligt ljuvlig, salig tårtröra av maräng, hallon och grädde - enkelhet när den är som bäst) så sitter jag nu i sängen med datorn i knät och mannen halvsovandes bredvid mig. Han ser så varm och gosig ut att jag plötsligt blir mer sugen på honom än på att skriva, så jag tror jag avslutar här för idag. 

Ville ju bara titta in till er och säga hej, och förklara min bortavaro. Men imorgon ses vi igen. Då kanske jag kan visa er Emmastolarna som jag hämtade igår, om ni vill?!

Puss å suss gott alla finingar där ute! <3