Att outa sig... lite långsamt sådär.

Oj vad det dröjde! Men nu har den äntligen infunnit sig, skrivron. Jag sitter uppallad i sängen under ett fluffigt duntäcke med tre kuddar bakom ryggen, ett glas cider på nattduksbordet och en Dajm, två pingvinstänger och en halv påse hjärtan med ost och löksmak som proviant. Mysigt! :)

Hmm. Ja. Mitt största personliga problem var det ja. Lite grann känner jag att jag gjort sådär som man INTE ska göra inför en bra film som man själv har sett redan men det har inte kompisen man ser den med andra gången - dvs man drar upp förväntningarna för högt, och sen undrar ens kompis varför man tyckte att just den filmen var såå bra?!?

Så känns det nu. Som att mitt stora problem kommer att framstå som fjuttigt. Jag borde ha sagt att jag har ett litet personligt problem. Men okej, sagt är sagt och nu kan jag bara försöka tona ner det lite genom att säga att det är stort för mig, kanske skrattretande för någon annan. Såja, då har vi dragit ner förväntansnivån en aning. Pjuh. 

Okej, here it comes: Jag är långsam. Och försöker någon skynda på mig så får jag kortslutning. Inte så att jag exploderar, utan jag tappar helt enkelt tankeförmågan, motoriken, slutar fungera. Kaputt.

Nu tänker ni att "nej nu slutar jag läsa - kallar hon det ett problem? Och ett stort sånt dessutom??". Då vill jag skynda mig att säga att här måste vi direkt prata proportioner. Alla kan vara långsamma, naturligtvis. Inom rimliga gränser. Jag vet att jag går långt utanför dom gränserna, tyvärr. 

Inte inom alla områden i livet dock, vilket är lite intressant. Det märks sällan i mitt arbete till exempel. Av någon anledning så är jag snabb i huvudet, så att säga, och som psykolog så använder man ju tacknämligt nog just huvudet ganska mycket. Sen har jag ju alltid pratat både högt, mycket och ganska fort, vilket säkert också fungerar som en (oavsiktlig) täckmantel för min långsamhet. Det är mer när jag gör saker i mitt privata liv som det märks. Men det är klart - om någon skulle vara lite extra uppmärksam i lunchrummet på jobbet så skulle denne notera att jag alltid äter långsammast av alla. Packar ihop min väska långsammast... Är söligast med att få på mig kappan när det är dags för hemgång... And so on.

För ett par veckor sedan hade jag två kollegor hemma hos mig på fika. Vi hade varit och shoppat tillsammans innan vi landade hemma hos mig, vi skulle äta hembakad chokladkaka och dricka turkiskt te hade vi bestämt (min sambo gick totalt bananas i en inhemsk te- och kryddbutik i Side i somras, så nu har vi äkta hemgjort turkiskt te i alla tänkbara smaker och färger. För en tusenlapp i Turkiet får man ganska mycket te kan jag meddela. Men det är en annan historia.).

Hur som helst, innan tjejfikat så skulle jag bara packa upp mina klädinköp, klippa bort prislapparna och hänga in dom i garderoben. Jag gjorde som jag alltid gör, typ, medan mina tjejkompisar låg slängda på min och sambons säng och höll låda under tiden.

Efteråt har båda mina väninnor, oberoende av varandra, berättat hur chockade dom var över hur lååång tid denna lilla procedur tog för mig. "Hur kan en människa ta så lång tid på sig för att packa upp tre plagg ur två påsar, klippa bort några lappar och hänga upp dom på en galge??" sa en av dom, helt fascinerad.

Den andra sa "jag vet att du har sagt att du är en långsam person, men jag har aldrig märkt det på jobbet där det är sån fart på dig. Men nu när jag sett dig i din hemmiljö så är jag helt förundrad, du är som en sömngångare, så långsam är du!!". 

Jag tror att mitt problem är att jag har svårt att göra saker utan att tänka samtidigt. Och så är jag noggrann, lite perfektionistisk kanske. Så har det alltid varit. Och jag är en drömmare förmodligen, när jag var barn tog jag så lång tid på mig att gå hem från skolan att mamma ofta fick ringa och fråga läraren om jag verkligen kommit därifrån. Det hade jag ju, men jag hade så mycket att fundera över på hemvägen att den tog mig tre gånger så lång tid som för dom andra barnen.

Jag är ju, som jag tidigare nämnt, ingen morgonmänniska. Ändå går jag upp mellan sex och halvsju som dom flesta av mina kollegor, dock är jag i alla fall på jobbet sist av alla. Om jag ska städa t ex, gud bevars, så behöver jag avsätta en hel dag. För ett rum. Och så vidare, och så vidare. 

Min sambo har bara kapitulerat inför detta faktum. Förra söndagen sa jag att "jag tror jag sminkar och klär mig innan frukost idag, gå ner du älskling så kommer jag när jag är klar". "Okej" säger min älskling glatt men inte utan märkbar ironi, "vi ses om tre timmar då!". 

Det är frustrerande att vara så långsam, så... oeffektiv. Jag har utvecklat en lång radda strategier genom livet för att kompensera för detta, men det är ändå jobbigt. För själva egenskapen i sig, den har jag inte lyckats förändra. Och pressar jag mig alltför mycket för att vara annorlunda, ja, då mår jag inte bra. Försöker någon annan pressa mig, ja då går det totalt å skogen. Jag minns en gång i skolan när det plötsligt började brinna i en adventsljusstake. "Vatten!!!" skrek min fröken, "fort!!!". Herregud, hon tittade på mig! Jag stod visst nära en vattenkran. Om hon inte hade gastat och vevat med armarna och stressat upp mig, så hade jag helt säkert sett att där stod massor med glas och till och med små hinkar staplade på diskbänken. Men nu blev jag, som jag alltid blir om någon hetsar mig, totalt fördummad och fumlig. Jag slog på kranen och försökte samla vatten i mina kupade händer. Det gick inte att släcka elden med dom dropparna kan jag säga. Sensmoral? Hade min fröken tagit det lugnt och inte stressat mig hade jag troligtvis fyllt två hinkar med vatten och släckt elden på hennes kateder. Nu brann hennes block upp istället. 

Det här blev ett långt och spretigt inlägg. Jag gissar att jag kommer att känna mig lite generad när jag läser det imorgon. Generad för att jag nämner detta överhuvudtaget, då det känns omöjligt att återge det här på ett sätt som inte gör att det låter trivialt. Men jag lovade ju att berätta om mitt - kanske värsta - personliga problem. So this is it, varken mer eller mindre. Jag är orimligt långsam. Och jag blir sämre under press. Suck.

Men - om vi ska vända på steken och se något positivt med detta så är det väl i såna fall att det inte sällan medför en del komiska incidenter, så jag lovar att fokusera på dessa hädanefter här i bloggen. Nu har jag i alla fall outat mig som den sölkorv jag är, så då kan vi lika gärna skratta åt det. Together.

Ha en skön kväll så ses vi imorgon!

Kramar.