När håret blir huvudsaken.

Imorgon, äntligen, ska jag till frisören och fixa till håret. Underbart ska det bli. Endast andra blekta blondisar vet hur det funkar, hur utväxten bara från en dag till en annan blir totally too much. Och hur fantastiskt fräsch man känner sig efter att man fått lite ny färg i håret.

Egentligen är det fånigt att jag hypar mitt frisörbesök på detta vis, eftersom att oftast noterar absolut ingen annan än jag själv att jag varit där. Det är ju liksom inte så att jag gör något häpnadsväckande spännande med håret, nej, jag är konservativt tråkig och kör samma långa raka hår med lite ljustonade slingor i varje gång. 

En gång för ett par år sedan hade jag gjort håret lite mörkare än vad jag brukar. En manlig kollega lutade sig över mitt skrivbord och granskade mig under tystnad. "Har du mörkare hår nu?" frågade han till slut. "Jomenjavisst, det har jag!" utbrast jag med ett smajl, smickrad över att han observerat förändringen. "Det var bättre förut", sa han kort och lommade iväg.

Så mycket för den brunetten, alltså. 

Egentligen är jag ingen fegis när det gäller förändringar. Jag har haft alla möjliga frisyrer genom livet - page, stubb, krulligt långt, krulligt kort, brunt, rött, platinablont och nästan svart. Men jag har liksom landat i att jag trivs bäst med det här. Det är jag.

Jag hade inte mycket frihet att bestämma hur mitt hår skulle se ut när jag växte upp, det gjorde mamma. Långt hår tyckte hon såg ovårdat ut, så jag mer eller mindre tvångsklipptes i olika pottliknande varianter. Storögt tittade jag på tjejerna i klassen som hade böljande svall, minns ni förresten (ni som kommer ihåg 80-talet) när man skulle klippa sitt långa hår i ett V där bak på ryggen? Ååh vad jag önskade mig det, min bästis Maria hade håret så och jag hade fått löfte om att jag skulle få klippa mig likadant. Jag minns hur glad jag var när jag klev in på salongen med mamma, och hur förvirrad och besviken jag var när jag 45 minuter senare klev ut med samma pottfrisyr som alltid.

Vet inte varför jag inte dragit ner klänningen på dessa bilder, den sitter ju alldeles korvigt runt midjan! Men försök att strunta i det och spana in frippan istället - just nu älskar jag snedtofs, och gärna med en blomma i nacken som lite extra piff! :)

Vi ska inte ens gå in på hur jag såg ut när HEMANENTEN gjorde sin entré i de svenska folkhemmet. Minns ni den?? Hempermanenten - det moderna tortyrredskapet. Var det nåt min mor älskade när det gällde hår så var det volym. Volym på höjden, för att uttrycka mig mer precist. Hemanenten möjliggjorde detta, och jag gick flera år med ett imponerande fluff ovanpå huvudet. Dock aldrig tillräckligt långt för att ens nudda axlarna, gud förbjude.

Sen hade vi den där perioden när håret skulle klippas stubbat kort och resas rakt upp i riktning mot taket med hjälp av frisyrgelé. En liten kort råttsvans skulle lämnas i nacken som en påminnelse om att man en gång i tiden haft hår. Detta var en alldeles förträfflig frisyr för mig ansåg mamma, för jag hade ju en sån särdeles vacker huvudform. Jag skulle vara stolt över den, "det är inte många som kan bära upp stubb!" påstod hon uppmuntrande. Nähäpp, tänkte jag. Eller så är det inte särskilt många som VILL bära upp en stubb. 

Så kanske, när man blickar bakåt, är min numera ganska rigida inställning till alltför radikala förändringar på hårfronten fullkomligt förståelig. Möjligen lider jag nu av posttraumatisk hårstress. Tack mamma.

Jag vet också att jag inte var det enda offret. När jag försvann hemifrån så förflyttades hennes experimenterande över på pappa. "Det är snyggt med lockigt hår på karlar" hävdade hon bestämt, "alla fransmän har naturligt lockigt hår!". Be mig inte att förklara logiken i detta uttalande, eller hur hon tänkte att det skulle övertyga min svenske far om att en hempermanent var det enda rätta.

Emellertid var det inte så att min far behövde bli övertygad. Låt oss bara sammanfatta det med att min mor var den dominanta parten i den relationen, hempermanenten hamnade således ändå på hans huvud. 

Kort därefter ringer min mobiltelefon, jag minns att jag befann mig på stranden i San Agustín just då. Det är mamma som ringer. Följande konversation äger rum:

- Nu får du prata med din far. Han har inte gått till jobbet på snart fyra dagar!

- Va?! Vad är det som har hänt??

- Äsch, han bara larvar sig. Han tycker att håret blev för krulligt och nu skäms han för att gå ut.

(Lång paus fylld av min tystnad och mammas upphetsade, lite irriterade andhämtning. Mamma blir den som bryter den först. Förstås.)

- Säg något till honom, säg åt honom att gå till arbetet!

- Men... hur ser han ut? Är det... för krulligt...?

(Nu är det mamma som blir tyst, men jag kan höra att hon funderar.)

- Neeej... Det ser inte alls... konstigt ut. 

(Hon är nu svävande på rösten, för att sen, till min förskräckelse, börja fnissa.)

- Han ser lite ut som han i filmen... du vet... Kunta Kinte...

Okej, jag stoppar här, för vid det laget hade mamma börjat skratta smått hysteriskt. Jag vill poängtera för tydlighetens skull att Kunta Kinte klädde alldeles utmärkt i sin - märk väl - naturliga afrofrisyr. Min far, den typiske medelålders cendréfärgade svensken med glasögon och ett jobb som informationsdirektör, hade bara inte riktigt ambitionen att efterlikna just honom.

Så lite summerande kan vi konstatera att:

1) jag är väldigt glad över att ha en frisörtid imorgon

2) jag kommer att känna mig så fräsch när jag har varit där

3) ni kommer knappast märka någon skillnad

...PRECIS som jag vill ha det! ;)

Godkväll mina darlings!! <3