Ur snögloben ut i solen! :)

Med ett glatt "Tjena snigeln!" hälsades jag när jag stötte på en av doktorerna på jobbet i morse. Det tog en millisekund innan pengen trillade ner - just det, bloggen. Jag skrev ju ett inlägg igår där jag berättade hur långsam jag är. Folk vet ju faktiskt saker om mig nu, utan att jag behöver ha berättat det för dom personligen. Spännande upplevelse, tänker jag medan jag pular med kopieringsmaskinen där på jobbet, undrar om det är så här det känns att vara kunglig...? Nej, kommer jag snabbt fram till. Jag tror ingen ropar tjena snigeln när Madelene kliver in där på Childhoods kontor på Manhattan. Inte "hello snail" heller.

Men jag blir glad när mina kollegor läser min blogg. Speciellt när det dessutom som i detta fall var en av mina favoritkollegor. Jag tror att alla vi som gillar att skriva, vill att folk ska läsa. Det är ju liksom hela poängen. Vad man sen tycker om det jag skriver, det är ju upp till var och en. 

Hela fenomenet med bloggar och andra typer av social media där man på ett sätt "viker ut sig själv", är ju från en del håll väldigt kritiserat. En del av kritiken är säkert berättigad, för visst finns det negativa aspekter av hur det påverkar vår samhällsutveckling. Men för mig är det inte mer komplicerat än att jag genom min blogg får möjlighet att reflektera och kåsera om delar av min vardagliga tillvaro. Ett space här i cyber som är bara mitt och där jag når ut till andra, som väljer att komma in. Hur kul som helst, om ni frågar mig. :)

En annan kollega visade idag stolt upp sin frisyr - en egenhändigt hopknåpad "donut" i nacken, till fullo inspirerad av ett av mina tidigare inlägg - supersnyggt hade hon fått till det! :) Hur som helst så sa hon till mig att "det är så roligt att du har börjat blogga, du som har något att berätta om, något att säga!". Hur menar du nu, undrade jag, nyfiken på hennes uppfattning om mig.

"Jamen" sa hon, "för mig är ditt liv lite som en sån där glaskula man köper runt jul du vet? En sån med snöflingor i. Du har din egen magiska lilla värld där inne, vi andra står liksom på utsidan och tittar in genom glaset".

Hmm. Hennes beskrivning av mig skulle kunna vara en passande redogörelse för flera patologiska psykiatriska tillstånd. Men jag väljer att tolka det så som jag tror att hon ämnade - att jag har en fantasifull förmåga att skapa en lekfull stämning omkring mig. 

Det var en väldigt fin komplimang!

Så det var således med ett leende på läpparna som jag lämnade kontoret i eftermiddags. Bakom mig där inne hör jag den bloggläsande doktorn gasta -
"vi ses imorrn vampyren!".