Right up my alley

Vet inte om ni är likadana som jag, men är det nåt som fascinerar mig och sätter igång min fantasi så är det att gå förbi gamla hus. Hus som helst ska se lite så där öde ut, men med spår av att tidigare ha varit bebodda, älskade och vårdade.

Sommarstugor i vinterdvala kan ge mig lite samma känsla - det kanske är kontrasten som gör mig så fängslad, hur något så fullt av liv under sommaren kan verka så dött under resten av året. Det finns något vemodigt över det, men på ett vackert sätt. Jag funderar över vilka människorna är som brukar spendera sin tid där, är det en familj, en släkt, ligger generationer av familjehistorik inbäddad mellan dom där väggarna? Är dom lyckliga...?

Ibland när jag och min sambo sitter i bilen så kan jag nästan vrida huvudet ur led när vi åker genom en landsbygd och passerar hus som har så långt till närmsta granne att man undrar om dom boende träffar någon annan levande själ på flera veckor. Vem bor så?? Sånt kan intrigera mig hejdlöst.

Innan någon hoppar i taket av förtjusning nu, så måste jag göra er besvikna och meddela att nej - mannen på bilden är inte min sambo. Den trogne läsaren minns att min sambo lever efter den icke helt moderna devisen "diskretion är en dygd", så han är bakom kameran ibland men aldrig framför. Inte här på bloggen i alla fall. Men - man vet ju aldrig med honom. Han har överraskat förr. Men dyker han upp här så lovar jag er att tydligt annonsera hans närvaro. ;)

Nej, detta är en god vän till honom, och här tog vi en skön eftermiddagspromenad allihop. Tänk så snabbt vädret har slagit om från varmt till kallt till varmare igen fast nu ikväll så blåser det så hårt att det seriöst låter som att en större del av huset snart kommer att ryckas loss och fladdra iväg med vinden. Det är så mörkt nu så jag ser inte vattnet genom fönstret, men om jag kunde det så skulle jag säkert se vågor - trots att det är en sjö vi bor vid.

Idag hade vi en spännande diskussion i lunchrummet på jobbet - om man vill gå ner i vikt, räcker det då med att börja träna eller måste man även dra ner på matintaget? (Eller kanske intaget, överlag. I mitt fall så skulle man förmodligen börja med jättebiskvierna).

Det blev en hetlevrad ordväxling mellan mig och Stöddige Säljaren med Stort Hjärta - vi kan kalla honom så då det är bästa sättet att beskriva honom. Han backar aldrig för en argumentation, utan ser det snarare som sin uppgift att provocera fram en om han anser att rådande samtalsämne är alltför ljummet. En sån person skulle förstås kunna vara fruktansvärt irriterande, om det inte vore för att hans snällhet liksom alltid lyser igenom och han jämt har så nära till ett bullrande skratt.

Idag var han upprörd över att han (enligt honom själv) blivit för tjock. "Hur e det möjligt!!" gastade han, "hur e det möjligt att min sambo INTE HAR SAGT TILL MIG att jag är en FETBLOBB!!". Då en annan av mina kollegor försynt frågade om hela ansvaret verkligen borde läggas på sambon så höll hon på att få en tallrik med viktväktarsallad kastad på sig, ja ni hajar nivån då ungefär.

Sen kom vi dock ifrån själva utgångsfrågan (en inte helt ovanlig företeelse i våra lunchdiskussioner) och började istället räkna på hur många biskvier som ryms inom rekommenderat kaloriintag för män respektive kvinnor om man ENBART äter biskvier. Det var en frågeställning mycket mer relevant ansåg jag och en diet right up my alley.

Svaret? Därom tvistade de lärde fortfarande när jag var tvungen att lämna lunchrummet för att ta emot min nästa patient. ;)

Good Night Sweeties!