Dans på bardiskar och världens minsta semla

Hmm, jag tror inte att jag kan säga att balansen höll i sig tills i morse... Jag hade i alla fall väääldigt svårt att kliva upp ur den sköna sängen. Så jag sladdade in på kontoret utan frukost i magen, men det är en uppoffring jag gärna gör för att få ligga kvar lite extra ibland. :)

Ska jag förresten visa er världens sötaste semla?? Jag var egentligen inte ens sugen på semlor (herregud, är jag sjuk??), men jag var ändå tvungen att köpa denna dels för att den var så gullig och dels för att jag ville avgöra själv om butiksinnehavaren talade sanning när hon på min fråga svarade att den verkligen  innehöll mandelmassa. Det gjorde den, kan jag meddela, förvånansvärt mycket också med tanke på sizen.

Håll i hatten nu för här kommer den, tadaa:

Detta är inte ens en minisemla, mina vänner. Jag skulle säga att det knappt är en microsemla. För alla som eventuellt räknar kalorier - denna räknas inte alls. Så liten är den. Finnes på SevenEleven. :)

I övrigt har jag idag verkligen noterat hur härligt det är att ljuset börjat komma tillbaka. Att det är ljust när jag går upp, och att det är ljust när jag kör hem. Ljuvlig känsla. Hela jag blir med ens lättare. Känner ni likadant?

Idag hittade jag också självutlösaren på vår stora kamera, jippie! Nu kan jag bombardera er med såna där riktigt poseiga outfitbilder. ;) Hur man ställer in stativet så att inte mina ben ser kortare ut än min överkropp har jag dock inte lärt mig ännu, som den uppmärksamme läsaren säkert direkt noterar. För all del, träning ger färdighet som man säger. :)

Idag körde jag en laidback stil på jobbet - en klänning, en kort boucléjacka över och så dessa superbekväma pjucks. En total ripoff på Isabel Marant förstås, men jag gillade färgsättningen så mycket på dessa samt att dom är ganska nätta och inte sådär puffiga som flera av hennes modeller är. Hur sköna som helst, och ändå känner man sig fin på det där sättet som man gör när man kommer upp ett par centimeter ovanför marken.

Runt handleden körde jag samma märke som på handväskan, Marc Jacobs. Men det jag egentligen ville visa med denna bilden är ringen, den älskar jag! Fick den av min sambo i julklapp för något år sen, jag tycker väldigt mycket om stora blanka silverringar så jag hade önskat mig en sådan. Så fräscht när händerna har fått lite färg på sommaren!

Man skulle kunna tro när man läser det här inlägget att jag blivit så varm i bloggkläderna att jag nu fotar skor och handväskor som om jag aldrig gjort annat. Not really the true case, kan jag då meddela. Jag kan avslöja att när jag skulle ta den där bilden på mina skor, så knäppte jag loss ett gäng foton (trodde jag) och var mycket nöjd med mig själv. När jag ett par timmar senare tittar efter, så inser jag att jag har filmat mina skor med kameran. Jag har nu X antal kortfilmer på min handväska och mina skor. Man hör även min koncentrerade andning på varje filmsnutt.  

Not so very professional at all. :)

Jag tycker ofta att jag fått erfara att dom gånger jag tenderar att bli liiite för nöjd med mig själv, om jag skulle bli lite självgod och rentav känna mig lite cool - ja, då händer det alltid nåt som snabbt som attan tar ner mig på backen igen. Och gärna rejält.

Mitt främsta minne i den genren är nog när jag jobbade som bartender på en klubb i Spanien. Jag och min kollega Itamara (en eldig spanjorska) var om inte kungar i baren så i alla fall drottningar. Ibland hoppade vi upp på bardisken i våra korta klänningar och dansade inför ett hav (nåja, ett dansgolv) fullt med jublande tonårsgrabbar.

En sån kväll när jag står där uppe bredvid Itamara så känner jag mig lite extra nöjd. Vi dansar nån koreografi vi gjort, tycker att vi är häftiga när vi står där och kör samma moves. Itamara, som är säkert tre huvuden kortare än mig, höjer upp armen i ett danssteg. Efteråt är det min tur att göra samma sak. Jag minns så väl att jag sekunden innan hinner tänka att "jag är bra cool ändå". Sen gör jag min dansanta armrörelse  - och kör handen rakt upp i en takfläkt.

Mina damer och herrar, jag kan inte med ord beskriva hur ont det gjorde. Blodet fullkomligt sprutade från mina fingrar, och jag sjönk ihop och vacklade ner från bardisken och ut genom en dörr som ledde mig in i ett spritförråd. Där la jag mig ner på golvet och ville dö, både av smärta och skämsighet.

Itamara skrattade så hon vek sig dubbel, hon var inte den empatiska typen. Jag kan också skratta åt det idag (nu när det inte gör så nedrans ont längre!), men mest komiskt är hur det var som en liten näsknäpp från högre makter - stå inte där och bli odräglig, liksom. Hahaha. Så sedan dess passar jag mig som sjutton för att bli det. ;)

Vet ni vad jag ska göra nu? Nu ska jag äta en tallrik fil med Kalaspuffar. Inte det nyttigaste, jag vet, men så gott att man måste få unna sig det ibland.

Kramar!!