Murder, she wrote...

Hello beauties!

Igår kväll kastade jag in handduken och började dricka kranvattnet igen. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna bli trött på läsk, men till min egen surprise kände jag plötsligt att måste jag dricka mer Zingo så finns det risk att jag kastar upp. Så, mina vänner, kommer det inga fler blogginlägg på denna blogg framöver så är det inte otänkbart att jag strukit med av en bajsöverdos. Låt oss hoppas att så ej sker.

Visst är det snyggt med röda kappor förresten?! Denna hade jag på mig i helgen, ihop med lagom slitna trotjänarstövlar från Acne och en gammal favvoväska från Roberto Cavalli. Man blir glad av rött! :)

Idag när jag kom hem från mitt frisörbesök (underbart, för övrigt!) så gjorde jag mig direkt skyldig till mord då en alldeles för stor spindel för min smak krälade i diskhon - hur är det möjligt förresten? Det är vinter ute igen och jag får skrapa isen från bilen, det är helt enkelt inte säsong för spindlar ännu! Men hur som helst så spolade jag den med varmt vatten tills den dog. Jag är inte särskilt tolerant när det gäller småkryp. Möjligen är det dåligt av mig, jag menar jag VET att jag är större än dom, men ändå... rädslan är ologisk, I know. Men jag hycklar inte om det i alla fall.

Här i Sverige är det spindlar och gråsuggor som är mitt värsta, tror jag. I Spanien var det givetvis kackerlackor. En gång ropade jag från balkongen in en vilt främmande man för att ha ihjäl en stor rackare som krupit in i ett hörn.

Något jag aldrig glömmer var en kväll när jag jobbade som bartender, jag stod och hällde upp drinkar till två manliga gäster på klubben. Båda två sneglade, eller snarare stirrade på mig ungefär i brösthöjd. Jag minns att jag hade en tämligen utmanande vit klänning på mig, och reagerade först inte nämnvärt på stirrandet. Inte förrän en av grabbarna, med blicken fortfarande fixerad på min överkropp, trevande och på stapplande engelska säger "you have something... here...". Han pekar med handen mot sin egen bröstkorg för att visa. Då tittar jag ner på mig själv. I höjd med revbenen så promenerar en decimeterlång kackerlacka i sakta mak tvärs över min vita klänning.

Ridå.

Gräshoppor av alla de sorter är också lite obehagliga tycker jag. Den där förmågan dom har, att först sitta på ett ställe för att en millisekund senare ha hoppat upp och satt sig i ditt hår, att man inte hänger med när dom rör sig liksom finner jag ytterst ångestframkallande. (Nu har jag aldrig haft en gräshoppa i mitt hår, men det hade kunnat hända. Det är just det, den där ständiga närvaron av en potentiell attack).

En gång, när jag och min dåvarande kille bilade genom Europa med en hippiebuss, körde vi rakt in i en gräshoppssvärm. Ett helt MOLN av gräshoppor var det, trodde såna bara existerade i Bibeln. Det smattrade som ett kulspruteregn mot vindrutan, och stora gröna utsmetade blaffor skymde plötsligt all sikt. Gräshoppelik. Chockade körde vi in till vägkanten. Svärmen hade dragit vidare (dom överlevande i den, ska väl tilläggas då) lika hastigt som den dykt upp. Huvva.

Och med den dramatiska bilden på näthinnan lämnar jag er för stunden, kära bloggläsande vänner.
Ses snart igen!