Gadgets och tips från coachen!

Häromdagen fick jag råd och tips från en riktig bloggare. Ett proffs, en sån man känner till om man är road av den här världen. En som nästan fått lite kändisstatus just bara för att hon bloggar så bra, men som min sambo (som jag ju tidigare nämnt är helt rudis inom detta område) frågar "vem var det sa du?"  om när jag berättar. 

Hur som helst, jag fick lite beröm för min blogg vilket kändes som smält smör runt hjärtat (jag menar nu på det där mjuka, symboliska sättet. Inte på det där kärlkrampande kolesterolhöjande viset). Men hon sa också till mig att shapea upp mina bilder. "Vad fotar du med??" frågade hon. 

Redan där kan jag ju direkt erkänna mig skyldig. Jag är en enkelhetens kvinna när det kommer till allt tekniskt, så jag knäpper mer än gärna av bilder med I-phonen. Den är dessutom det mest behändiga att packa ner i min redan överfulla handväska. (Någon dag ska jag återkomma till det där med mitt handväskeinnehåll, trots att jag har sorterat hårt genom åren så får jag ändå höra att det är exceptionellt, både vad gäller volym och produktutbud).

Nåväl. Bloggproffset sa till mig att jag bör se till att fota i bra ljus och aldrig med något annat än en systemkamera. Och eftersom jag inte är den som backar för en utmaning, så ska jag nu ge det ett försök. Fumliga spegelselfies som den ovan ska jag jobba på att förpassa till historien (även om just denna faktiskt är tagen med en "minihalvsystemkamera", märk väl). Sen har jag planerat att skylla på min darrhänthet och min dåliga syn om det även fortsatt publiceras taffliga bilder på denna blogg. Man måste alltid planera för en reträttväg, mina vänner. ;)

Idag har jag förövrigt gått omkring och känt mig vimmelkantig hela dagen. Jag försov mig nämligen i morse, jag vaknade med väckarklockan på magen och blev helt stel av förskräckelse när jag insåg att jag skulle ta emot min första patient inom tjugo minuter. Som vi nu redan känner till så blir jag ju då inte mitt bästa jag under press - jag yrade runt ganska planlöst och synnerligen oeffektivt och jämrade mig dessutom högt, så synd tyckte jag om mig själv som var tvungen att starta dagen på detta abrupta sätt.

Tack och lov så har jag fortfarande en hel del spanjorska i mig när jag kör bil, så jag knappade in rejält på min försening genom att stampa gasen i botten på kontinentalt vis. Sen snubblade jag in på kontoret, med en patient som bara fått vänta i tio minuter (vilket jag anser är lika med noll). En av mina kollegor har förövrigt givit mig smeknamnet Kramer, just för mina i-sista-sekunden-inramlande entréer...

Det här med att passa tider är svårt. Jag inser att jag tillhör gruppen "obotliga tidsoptimister", dock föredrar jag som sagt själv att beteckna mig som mer sydeuropeisk till min läggning varpå det hela således plötsligt inte handlar om en oförmåga utan en missmatch. Jag passar helt enkelt inte riktigt in i samhällen där folk är tidsfascister. 

Jag tyckte att det var enklare att förhålla sig till tidsuppfattningen i Spanien. Om mannen jag levde med då sa att "jag kommer hem vi sju" så visste jag att han kommer inte en sekund före klockan nio. Simpelt! Blev man bjuden på fest eller middag och kom på utsatt tid så betraktades man som ohövlig. Och har man blivit inbjuden till ett brasilianskt par på middag, då kan jag meddela att även om man kommer 45 minuter "för sent" (enligt svenska mått) så sitter värdparet i morgonrock och glor förvånat när man kliver in. Just vid det tillfället kände jag att en ungefärlig försening på tre timmar hade varit lämpligare. 

Så ni ser, jag är inte slarvig, jag är bara felplacerad på kartan! ;)

I morse hade jag dessutom en av de mest ljuvliga av drömmar - jag drömde att jag var i affären och skulle köpa Damernas Värld (finns den tidningen ens kvar längre?!) och då säger kassörskan till mig att tidningen kommer med ett specialerbjudande: jag får välja en liten perserkattunge som följer med på köpet! Och sen visar hon mig ett rum med hyllor från golv till tak, fulla med underbara ulliga små plattnosade kattungar. 

Inte konstigt att jag försov mig. :)